Kära Foucault,
Ganska ofta tänker jag på dig i jorden i din grav. På vad du skulle säga om vad vi gör med våra kroppar och vår integritet. Varje gång jag vänder telefonens kamera mot mitt eget ansikte och höjer mitt vänstra ögonbryn. Drar på mungipan och lägger på ett filter av Valencia eller Aden. När jag fokuserar med kameran på min dotter. Hon reagerar så starkt när blicken är maskinens, mer än bara min. Hon slutar leka. Blir så medveten, hon ler och gör sig till sen sträcker sig efter telefonen och skriker när hon inte får den. Hon har jordgubbsrött hår och jag vill få det att stelna i en sekund i tiden för jag tror att det kommer att blekna med åldern i solen.
Hon bläddrar i boken du skrev, den om övervakning och straff. Sidorna är så tunna och jag blir orolig att hon ska riva sönder den som jag har lånat. Men hon tycker om allt som ligger i min väska och river ut den gång på gång och pratar med bokstäverna på ett språk som bara hon förstår.
Jag lägger upp bilder på henne på Instagram men mest på mig själv. Det är svårt att vänja sig av med, det är tvångsmässigt. Fingrarna plockar på autopilot. Rörelserna som krävs är så små, knappt synbara. Jag tror att du skulle förstå mekanismerna som håller oss fast i det här. Men jag undrar vad du skulle tycka?
Det började så bra eller iallafall oskyldigt med Instagram. Några bilder på hur vintern försvann in i vår, blåklockorna blommade och de vita tulpanerna vissnade i sin vas vid min säng. Valencia gjorde allt omkring mig vackrare och mitt glåmiga ansikte mindre fult. Kände du dig någonsin ful? Behövde du bry dig om hur du såg ut? Stod du över det eller smärtade det när du tappade ditt hår?
Mina selfies kunde också försvaras med teorier om att som kvinna ta kontroll över blicken på sig själv. Att inte vara utelämnade till the male gaze utan istället begränsa och beskära. I mitt flöde peppade kvinnor varandra och mig. Jag kände mig upplyft. Som en del av något större och det var fint. Att vara en del av en helhet kan vara så vackert ibland och nödvändigt.
Jag skrev och ville flyta in i fiktionen. Jag skrev en stad. Byggde en värld av bilder och ord. Jag luckrades upp och var inte längre förankrad i jorden där jag står. När dagarna i Sverige var för mörka levde jag Kalifornien. I en lägenhet i Tenderloin i San Francisco. På Venice Beach vid skateparken när solen faller ner i havet. Jag var alltid någon annanstans för det var skönare. Sen kom min dotter och hennes närvaro tillåter inte att jag lever mitt liv på någon annanstans än där min kropp är.
I Övervakning och Straff beskriver du hur disciplinen är en fundamental del av vårt samhällsbygge. Och disciplinen upprätthålls av övervakning. Medvetenheten om att någon ser dig och det står oss fritt att döma varandra håller oss i schack. Så inrättar vi oss i leden. Så går vi till våra jobb, tar vi våra självporträtt, fotograferar vi vår lunch. Så fungerar institutioner, så fungerar kapitalismen och så fungerar Panoptikon.
Låt mig förtydliga, om fler än du mot all förmodan läser den här texten. Panoptikon är byggnaden och systemet som skapades av Bentham under 1800-talets första hälft för att effektivisera övervakning. I en byggnad konstruerad som en cirkel finns genomlysta celler. Uppdelade så att de intagna kan se in mot gården som byggnaden omger men inte varandra. På gården finns ett torn som har full insikt i alla celler. Fångarna ser inte fångvaktaren och vet inte om exakt när fångvaktarens blick riktas mot dem men antagandet att det kan ske närsomhelst producerar en medvetenhet som bidrar till att alla sköter sig även när vakten inte ser. Isolerade i sina celler med en blick som i medvetandet är konstant.
Du skrev att ”Det panoptiska schemat är avsett att spridas i hela samhället utan att förlora någon av sina egenheter.” Kanske skulle du skratta om du såg oss nu. Över hur vi sväljer och köper och kysser luften framför oss. Det är alltid någon som ser oss nu. Och på samma vis som korsetten sitter kvar runt kvinnokroppen i form av disciplin över hundra år efter att den snörats upp sitter medvetenheten om andras blick kvar i kroppen. Hur du arrangerar det du ställer på ditt köksbord. Böckerna i din bokhylla. Dina hudvårdsprodukter och hur du klär dina barn. Ta en bild när allt är lagom matchat men inte perfekt. Vad är vackert, vad gör andra och hur ser de mig? Jag lever fortfarande i tron om att en ultimat hudvårdsprodukt kommer att göra allt i livet bra. Jag var så mycket i andras blickar att det var skönt att få bekräftat att jag fanns på riktigt. Och så fortsatte jag bli till som ett avtryck eller en blek kopia. Jag borde dolt mitt ansikte, jag borde låtit kroppen vara.
Du skrev ”För att upprätthålla disciplin krävs ett arrangemang där själva blicken verkar betvingande; en apparat där de tekniska åtgärder som gör det möjligt att se medför en maktutövning och där tvångsmedlen gör dem som är utsatta för dem fullt synliga.”
Paranoida fångar i sina celler. Ensamma självporträtt eller ett tvångsmässigt dokumenterande av vad vi gör och vad vi dricker och att livet är ljuvligt när körsbärsblommorna blommar.
Forskning visar att sociala medier bidrar till isolation och ökad psykisk ohälsa. Människor känner sig ensamma, utanför och otillräckliga. Visst har sociala medier varit bra för många som inte tillåts ta plats i samhället på samma villkor som normen. Där fyller synliggörandet en viktig funktion. Men även politiska kamper sätter företag sina tänder i. De vet att betala enorma summor för inlägg på Instagram. Vad arbete är står under förhandling just nu förstår du och i det spelar Instagram en stor roll. Du skrev ”Panoptikon verkar tvärtom vidgande; det strävar efter en mera ekonomisk och mera effektiv utformning av makten, men det är inte för maktens egen skull eller ens för att rädda ett hotat samhälle: det gäller att göra de sociala krafterna starkare – öka produktionen, utveckla ekonomin, sprida undervisningen, höja den offentliga moralen, på det att allt månde växa och föröka sig.” Ser du också att det hänger ihop?
I förorter runtom i Sverige installerar ordningsmakt övervakningskameror och störande ljud för att hålla de som de anser är fel sorts människor från torg och samlingsplatser för att förebygga brott. Samtidigt delar vi med oss av vårt privatliv som om vi inte längre har någon hud, till företag att tjäna pengar på. I ett nyliberalt samhälle är ingen rädd för företag även om vi borde vara det. Att företag utgör en reell makt är inget nytt men vi befinner oss i senkapitalismen nu och borde veta bättre. Det här är inte ett hållbart system trots vi vaggats in i tron om att det är det enda som fungerar allt medan människor fortfarande svälter och jorden dör. Varför ger vi frivilligt bort det som är vårt och värdefullt? Vi skulle inte dela all vår personliga information med staten. Eller så är det precis det vi skulle göra, i Sverige. Kanske är det svårt att förstå för en fransk intellektuell men vi har en historia av godtrogen inställning till vårt samhällssystem. För de flesta av oss har det nämligen fungerat som det ska. Det har hjälpt, fångat upp och stöttat. Upprätthållit välfärden. Vi som inte fått våra barn slitna ur händerna av godtyckliga anledningar eller nekats försörjningsstöd. Vi som inte blivit utförsäkrade, hamnat i fas 3 eller fått vår LSS indragen. För oss är systemet en varm famn att vila i. Och kanske just därför delar vi utan eftertanke allt om våra liv, våra kroppar och våra barn på sociala medier.
När jag läser dina texter återkommer jag ofta till ett performance konstnären Viviana Druga gjorde i en skog utanför Berlin. Hon återskapade känslan av att leva under övervakningen hon upplevde under sin uppväxt i Rumänien. Det var inte komplicerat, de lekte kurragömma. Hon lät deltagarna gömma sig i skogen och sen letade hon upp dem, en efter en. Många var skakade, många blev rädda och behövde tröst efteråt. Människan är skör och hon är hänsynslös.
Du vet när man plötsligt ser något och det aldrig kan bli osett igen? Som samhällets strukturer och hur allt hänger ihop. Som alla former av förtryck. Är en sociala medier-app någonting alldeles för oväsentligt att hänga upp sig på? Det kanske bara är en del av vardagens panoptism och de små tingens disciplin. ”Under den tröskel där de vidlyftigare samhällsapparaterna och de mera betydelsefulla politiska striderna dyker upp.” Men samtidigt skrev du att vi befinner oss i den panoptiska maskinen, omfattade av dess makt, som vi själva vidarebefordrar, eftersom vi själva utgör ett av dessa kugghjul.
Jag önskar att du kunde svara mig, från jorden eller himlen eller andra sidan. Jag tror inte att Instagram och sociala medier kommer att försvinna eller sluta utgöra en ekonomisk makt men jag tror att vi skulle må bra av att värna om vårt privata. För konstens och själen och barnens skull.
Det är lätt att avfärda den här texten som bakåtsträvande. En trött samling ord av en sur subba som längtar till skogs och skulle kunna tänka sig att leva resten av sitt liv i en flock vilda hästar. Men det är tvärtom. Jag tror att framtiden ligger bortanför bekräftelsebehovet och konsumtionen. Våra hjärnor och kroppar kommer att utvecklas utifrån ny teknik men inte i takt med den. Vi är för långsamma. Våra organiska kroppar tar tid och utgör därför ett motstånd i sig. Lyssna på det och ta hand om din kropp och din hjärna. Inte för att kunna producera bättre utan för att kunna slåss.
Skriven för Borås tidning 2020.