När Baise-moi släpptes för 20 år sen orsakade den stora kontroverser på grund av sina explicita sexscener och en grov skildring av en gruppvåldtäkt. Coralie Trinh Thi, en av filmens två regissörer har sagt att ingen trodde de skulle kunna göra filmen. Ingen trodde det skulle funka att spela in digitalt med naturligt ljus och ha två porrfilmsskådisar i huvudrollerna. Men manuset kräver de gryniga bilderna, det utelämnande ljuset och skådespelarna Rafaëla Andersson och Karen Bach är så karismatiska att ingen kan slita blicken från dem. Det var tvunget att filmas just så här. Att försöka göra filmen i Hollywood-standard skulle varit direkt opassande. Den kräver sin smuts för det finns inget vackert på platsen där Baise-moi tar sin början. Inget att romantisera. Inget vackert ljus som bäddar för trailer park-frosseri. I Baise-moi finns fattigdom och utsatthet. Där finns vrede och våld. Där finns Nadine och Manu.
Nadine säljer sex för pengar. Hon klär sig i lack och hennes torsk är blek och ful. Alla torskar är fula. När hon är ledig röker hon gräs och kollar på porr. Hennes rumskompis låg med en kille första natten, nu hör han inte av sig mer och Nadine har rökt upp allt hennes gräs.
Manu har gjort porrfilmer och är inte fransk nog att få socialbidrag. ”Alla har sett dina filmer Manu, alla tycker du är äcklig” säger hennes vän. ”Vilka säger det? Ta hit dom och rada upp dom så jag kan skita på dom.” svarar Manu. Sekunden efteråt blir de släpade in i en bil av några snubbar som kör till ett garage och våldtar dem. Vännen skriker och gråter. Manu är apatisk, helt stilla. ”Varför gjorde du inte motstånd?” frågar hennes vän efteråt. ”Hur kunde du låta dem göra så mot dig?” Manu svarar ”Vi lever fortfarande eller hur? Och jag bryr mig inte om deras kukar, det finns inget värdefullt i min fitta att försvara. Det är bara kukar och vi är bara flickor och det är så det är.”
För Manu är våldet vardag. Det är så det är. Romanen Baise-Moi som filmen är baserad på skrevs av Trinh This medregissör Virginie Despentes efter att hon själv blivit våldtagen. Den publicerades och kom ut i början av 2000-talet då en våg av gruppvåldtäkter drog genom Frankrike. I den kontexten blir våldtäktsscenen hyperrealism. Despentes själv har sagt att Baise-moi är fiktion tills det inte längre är det.
Hur fick du dina blåmärken Manu? frågar hennes bror. “Av män som dig som måste slå kvinnor för att känna att de lever.”
Till skillnad från andra kvinnor på film som har tvingats till hämnd och död (Thelma och Louise i öknen, i luften över Grand Canyon) genom ett oväntat våld från män, befinner sig hjältinnorna i Baise-moi redan på botten. De är redan utsatta, har vuxit upp i utsatthet. De förväntar sig förnedring och först när de lär känna varandra finner de förlösning. I mötet blir den gemensamma erfarenheten av våld en kraft som exploderar. Nadine och Manu är ett glittrande fyrverkeri.
De möts på en tågstation där tågen slutat gå. Manu har dödat sin bror. Nadine har dödat sin jobbiga rumskompis.
Om du kan köra har jag en bil och vill också åka till Paris. Jag har en pistol, jag är i en pissig situation (jag dödade min bror) och jag vill se havet.
De stannar på en bensinstation och köper sprit. Stranden är ful och grå som alla torskar men havet är stort. Det är nu eller aldrig. Vi kan åka på en resa.
Filmen blev först förbjuden att visas på vanliga biografer i Frankrike. Den startade kulturdebatt och upprörde många, främst den konservativa högern. I intervjuer har Virginie Despentes sagt att det främst handlade om att den blottade mycket skit. Den handlar om fattiga, kvinnor som rasifieras som icke-vita. Båda skådespelerskorna har nordafrikanska rötter, Marocko och Algeriet, och det är många människor som blir provocerade av att dessa kvinnor tar till vapen och skjuter europeiska män. För, som Virginie Despentes säger ”Det ligger lite för nära vår historiska verklighet.”
Nadine och Manu dansar på ett hotellrum och har sex med främmande män i varsin säng. De avgudar varandra mer än männen som de delar systerligt på. De rånar en vit övre medelklasskvinna. Skjuter henne i huvudet så blodet sprutar som Manus brors blod sprutade. Men blod betyder ingenting. Raseriet handlar lika mycket om klass som patriarkatet och när det väl förlösts är det ostoppbart och lustfyllt. Som en vårflod när isen lossat.
Det kändes hemskt efteråt, jag ville bara gråta. Men nu känns det... som att jag... vill göra det igen.
Från och med nu måste vi dricka mycket ragga killar. Ju mindre du tänker desto bättre sover du.
Vi stjäl en bil och kör över ägaren, ser honom sänkas i sin dyra kostym. Vi låter fuck off-sidan av vår själ löpa amok. Det är terror in the city nu och det är vi som är terrorn.
Nadine och Manu är fullständigt orädda, de har ingenting att förlora. De knullar, knarkar och mördar. Shoppar märkeskläder och vapen. Tar in på hotell och onanerar på rummet. Lojala endast med varandra. Stranden i Biarritz är vacker och dränkt i sol. När de skjuter två poliser förstår de att att slutet kanske närmar sig men de känner ingen rädsla. Och samhället frågar sig varför de gör så här? De möter män som föraktar dem, män som försöker analysera och säger “Ni måste ha lidit mycket i livet för att agera som ni gör.”
Skulle det vara moraliskt korrekt att göra såhär om vi gjorde det i desperation? Vi borde skriva ett brev till pressen, kommunikation är viktigt.
Inget får dem att vekna. Pistol wip, stilettklack i tinningen eller skott i skallen. Det är urskillningslöst. De dricker champagne på en sexklubb. Håll dina jävla händer borta. En magnifik skottlossning, ett vapen i varje hand, dubbelt upp och kukarna flyger i luften.
Manu och Nadines blodstänkta bilresa är en berättelse om befrielse. Om att utmana alla ordningar och pissa på maktstrukturer. De dödar män som kvinnor, om det finns pengar de kan ta eller ett uppenbart förakt. Ett skott i skallen, en platåstövel mot pannbenet. De kräver sex, kräver rus, kräver sprit. Baise-moi inte bara en hämndfilm, det är en film om njutning och om glädje. Två uttråkade nihilister möts och är tillsammans, två nihilister som har kul och som älskar varandra. Det är därför de skrattar så högt medan bilen rusar genom natten.
Men det kan såklart inte sluta lyckligt för det finns ännu inga lyckliga slut för kvinnor som Nadine och Manu. Då skulle filmen bara vara en saga. Manu blir skjuten och Nadine begraver henne i en sjö. Sveper in henne i en filt och kysser henne adjö. Tänder eld på kroppen och rullar den ner i vattnet. Det är kallt och snö och Manu är död. Polisen tar Nadine och vi får aldrig veta vad som händer sen. Baise-moi är fiktion tills det inte längre är det och tjugo år senare, med växande klassklyftor och högernationalism som vinner mark, är filmen fortfarande smärtsamt aktuell.
(Referenser i denna text är tagna ur Films of the new French Extremity av Alexandra West)