Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

"DET FINNS JÄTTEMYCKET HOPP!" Arbetaren Kultur. 13.11.08

Martina Montelius har tidigare gjort sig känd som dramatiker och konstnärlig ledare för Teater Brunns­gatan 4. Nu är hon dessutom aktuell med sin första roman Främlingsleguanen. Arbetaren träffade henne för en pratstund.

När jag kommer till Teater Brunnsgatan 4 börjar Martina Montelius med att ge mig kaffe och berätta att det är en väldigt flamsig dag just i dag. Det känns skönt att det är så. Golvet på hennes kontor är fullt av löshår i tussar, från en fittperuk hon använt i en kabaré. Jag sätter mig bredvid en jättestor nallebjörn och något odefinierat mjukt i soffan. Tankarna som hennes roman Främlingsleguanen skapade hos mig var fyllda med sorg och ensamhet. Något väldigt stort och mörkt. Men det går inte att värja sig mot Martina Montelius skratt. 

Du har sagt att karaktären i Främlingsleguanen har funnits med dig länge, har du fler karaktärer inom dig?

– Ja, många. Så börjar det alltid när jag skriver pjäser. Ibland börjar det med ett namn som måste skrivas fram. Ibland är det så att jag ser, träffar eller läser om en person som verkar intressant. De har funnits som ägg i en äggstock i mig. Massor av olika personer som jag måste skriva om. Barnet har kanske funnits med längst men jag har varit tvungen att öva på att skriva väldigt mycket innan jag kunde skriva fram det. 

Varför är namn så viktigt?

– Jag vet inte. Barnet i boken är fixerat vid namn. Hen tillskriver människor andra namn än det de faktiskt heter. Jag höll också på så jättemycket när jag var liten. Jag gav nya namn till alla i min familj. Det finns ju namn som är väldigt roliga. Typ Rutger. Och så finns det namn som verkar sitta på människor som man själv aldrig skulle kunna vara. Jag skulle ju aldrig kunna heta Julia. 

Skulle du inte det? Nu när du säger det så tänker jag att det skulle funka ganska bra. 

– Näe, verkligen inte! Julia heter ju alltid flickvännen till någon man är kär i. ”Jag ska gå hem till Julia nu och stötta henne för hon ska skriva en tenta i socialantropologi.” Men jag skulle egentligen vilja heta något mer speciellt. Typ Lawen. 

Det är ju väldigt tjusigt. Men är det också för att man tänker på Lawen Mothadi och hon är så skärpt? 

– Antagligen. Jag är lite uppe i Lawen i dag för hon skrev en så bra text i Dagens Nyheter om att vänstern inte vill vara vänster. En jättebra artikel, det bästa jag har läst på länge. Och det är klart, då skulle man kanske bli lite mer som Lawen. Om man heter det. Jag vet inte när det började det där, att alla skulle heta något… 

Så speciellt? 

– Nej men alltså, de allra tidigaste människorna. I grottorna. Vad hette dom? Är det sant som det står i Grottbjörnens folk att de hette Ayla och så?

Jag tror inte det. Jag tänker att det är det totala maktutövandet. Att ge någon annan ett namn.

– Verkligen! Och jag tänker ganska mycket på att om 40 år i bolagsstyrelser så kommer vd:n att heta Månstråle och statsministern kanske kommer att heta Tindra. Hur kommer det att påverka samhället?

Men frågan är om statsministern kommer att heta Tindra, för namn är så klassbetingat?

– Så om man heter Tindra kanske man inte blir statsminister…?

Hoppas! Jag vill ändå tro det.

– Jag vill också tro det. Men det är inte så många tecken som pekar i den riktningen just nu. 

Mina föräldrar tänkte döpa min syster till Liv-Kajsa fram till att någon sa att hon måste bli textilkonstnär i så fall. 

– Haha, det är ju jättehemskt! Men tänk en hjärnkirurg som heter Liv-Kajsa. Det är roligt när man läser om forskare som heter sådär, tänk… den berömda kärnfysikern Bitten!

Chantal Mouffe är ju ett bra exempel på det.  

– Ja just det! Åh Chantal Mouffe är ett fantastiskt namn! 

Chantal Mouffe skulle ju kunna vara med i en Harlequinroman.

– Ja! ”Chantal Mouffe blev svag i knäna”, fast det vore ju ännu roligare med en diktator som hette så. ”Chantal Mouffe genomför en militärkupp.”

Det kanske kan vara din nästa bok? 

– Det vore faktiskt jätteroligt! Jag funderar mycket på min nästa bok. Den finns inte så konkret ännu. Det är lite läskigt att tänka att jag ska skriva en bok till men jag tror att jag kommer att göra det. Jag funderar lite på om vad. En idé är att skriva om en dröm jag hade härom natten i vilken Erik Helmersson, som jag inte känner, var med i Nyhetsmorgon och pratade om varför Oskar Levertins Vänner har hamnat i radioskugga. Jag vet ju inte ens om det finns ett vänsällskap som heter så. 

Men nere i källaren i ett hus på Södermalm där jag bodde för länge sedan fanns en anonym liten dörr och på den satt en handskriven lapp där det stod ”Stagneli vänner” . Jag såg aldrig någon gå in men de träffades väl där när jag inte såg och pratade om Stagnelius. Jag har aldrig varit med i någons vänner men jag tycker att det verkar så fint. Min morfar, som var general på sin tid, är väldigt litteraturintresserad. Han brukar komma dragande med böcker när man hälsar på och det är alltid Oskar Levertin eller Tomas Mann. Thomas Mann är ju visserligen ett författarskap som människor fortfarande intresserar sig för. Med Levertin är det ju lite värre. Men jag tror faktiskt att leguanen i min bok är inspirerad av morfar, han har ju inte fått utveckla sitt känsloliv. Han är också lite sträng och själsligt frustrerad på något vis. Precis som morfar. 

Om du bildade ett vänner-sällskap, vad skulle det vara för sällskap då? 

– Det finns en poet som heter Per Lindberg. Han är den enda som jag skrivit beundrarbrev till. När jag var 20 råkade jag snubbla över en diktsamling med ganska anspråkslösa dikter som handlar om vardagsproblem och då tänkte jag ”vad vackert det skulle vara att skriva ett beundrarbrev” för han var så perifer och det var säkert nästan ingen som skrev beundrarbrev till honom. 

Har du fått några beundrarbrev?

– Ja, men bara efter att jag har varit med i Debatt. När jag har sagt till Paolo Roberto olika saker. Sedan har jag fått snälla mejl om Teater Brunnsgatan 4 och så men inte till mig privat. Du kan väl skriva i Arbetaren att jag gärna tar emot beundrarbrev. Gärna från snygga. 

Absolut. Ska jag skriva ut din privata mejl?

– Ja, beundrarbrev ska ju vara privata. Gärna med foto!

Jag tänkte på barnet i Främlingsleguanen och ensamheten. Går det att koppla till klass på något vis? Jag tänker att politiken som den ser ut i dag gör människor mer och mer ensamma.

– Jag tänkte på det som Lawen skriver om i dag, dels om Storbritannien och dokumentären American Winter som visats på Svt play nu, och det börjar komma smygande i Sverige. Det är inte längre en långsam glidning neråt, det kan gå jättesnabbt från att du är medelklass till ett plötsligt panikläge. En konsekvens av arbetslinjen är ju egentligen att om man inte har en stor ekonomisk reserv, som att Anne Wibble ville att man skulle ha en årslön på banken, så har man ju egentligen inget annat val än att sätta jobbet, om man har ett jobb, väldigt högt upp på sin prioriteringslista oavsett hur ens situation ser ut för övrigt. Det går liksom inte att tänka ”jag tar det lite lugnt och prioriterar mina barn nu”. Jag tror att folk i allt större utsträckning kommer att dra sig för att göra sådana val. För då blir man ju inte oumbärlig på sin arbetsplats. Och det där är ett jätteproblem. Jag har tur som kan göra mitt arbete när barnen sover, om jag inte regisserar eller så. Men annars kan jag hämta dem tidigt och vara med dem hela eftermiddagen. Och sedan kan jag skriva. 

Funkar det för dig? Att skriva sent. 

– Det funkar hjälpligt. Jag har alltid varit nattmänniska. Men sedan jag fick barn kan jag ju inte ta igen den sömnen på dagen. Och min realitet ser ut så att jag har flera jobb. Jag har ju ingen fritid. Det finns inte. 

Jag tänker på Märta Tikkanen. Hon skrev ju allt om nätterna. 

– Jag tänkte också på henne faktiskt! Det går men periodvis drabbas jag av en enorm trötthet. Jag kan se hur den vecklar ut sig som en tundra och jag undrar hur andra människor orkar allting. Det känns som om allting är på bristningsgränsen. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så här men jag har känslan ibland av att ha blivit steglad, eller rådbråkad eller utsatt för något som gör att skelettet är av och sönder och skevt på något vis. Det är en känslomässig trötthet. 

Jag tror att det kommer utifrån. Att fascismen rusar allt närmare och det känns i våra kroppar. Det påverkar oss emotionellt. 

– Ja, men det är klart. Det går inte en dag utan att nyhetsflödet innehåller rapporter om rasism, Sverigedemokraterna, arbetslöshet och bostadsbrist. Jag minns valet 2006 och hur fruktansvärt känsloladdat det var när alliansen vann valet. Och nu är det fullbordat. Allt det vi var rädda för har hänt. Och sedan 2010 när SD kom in, då var det ännu värre. Jag minns att jag skämdes så över Sverige. Jag har försökt förklara för min dotter vilka Sverigedemokraterna är och vad de vill men det har liksom aldrig slagit henne att det skulle vara något dåligt att komma från ett annat land. Nu kallar hon sin lillebror för ”jävla Jimmie Åkesson” när de bråkar. Men det blir så tydligt när man ser det med ett barns blick. Man ser vidden av det hela. Det blir på ett sånt jävla allvar. 

Så det finns hopp hos barnen ändå?

– Det finns jättemycket hopp! Jag har väldigt mycket hopp för dagens ungdom men man kan inte hålla på att sparka på dem på det där viset som vår käre utbildningsminister gör. Det går inte. För då slår man undan benen för dem om de inte råkar vara födda i rätt sammanhang. Det väcker så mycket vrede hos mig.

Den där stridspitten Jan Björklund. Han kan ju bara dra åt helvete. Åh, vad jag tycker illa om honom. Jag har ju det där fina draget att jag kan minsann bjuda in högerdebattörer till min teater och prata med dem och jag kan vara med i Debatt men vid Jan Björklund går någon gräns för mig. Han förstör för mycket för människor som är så viktiga. Honom vill jag inte ens träffa. Inte för att han vill träffa mig. Jag tror inte han sitter och bölar över att jag inte vill träffa honom. 

Har barnet i Främlingsleguanen någon partitillhörighet?

– Vilken intressant fråga! Jag tror att barnet är besviken på socialdemokratin, hen tycker att de har abdikerat från sitt uppdrag. Jag kan tänka mig, jag är ju vänster, men barnet i boken är nog miljöpartist tror jag. 

Är inte barnet är lite konservativare än så?

– Ja, fast det här barnet är så känslomässigt skadat. Hen har på något sätt förlorat tron på solidaritet. Hen tycker nog att Vänsterpartiet är för utopiska i sitt sätt att tänka. De måste kunna redovisa hur de de ska finansiera och förstå att egoismen alltid kommer att finnas på ett eller annat sätt. Det tänker nog att någon annan form av kapitalism kommer att uppstå om man försöker stävja den som redan finns. Barnet tycker nog att Miljöpartiet har en vettig syn på klimatfrågor. Och om Maria Wetterstrand tänkte nog barnet, som bara var ett år när hon var språkrör, att här har vi en som kan formulera sig på ett intelligent och passionerat sätt. Det är tåga i Fridolin också, men han behöver bli torr bakom öronen och fylla ut sin kostym. Då kan han gå långt. Så tror jag. Leguanen skulle kunna vara folkpartist. Han är lite som Jasenko. Och morfar. En blandning mellan de två. 

Fotnot: Martina Montelius tar gärna emot beundrarbrev, gärna från snygga, gärna med foto på: martina PUNKT montelius AT gmail.com

SORGER FRÅN VÄNSTER. Arbetaren Kultur. 14.01.31

DANS, KÄRLEK OCH HETERONORMATIVITET. Arbetaren Kultur. 13.07.04