Kulturskribent, textförfattare, Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

TILL HAVS.

Svensk popmusik har ett nära förhållande till matrosmodet. Men det finns också en annan berättelse: Den om män som gjorde havet till en sexuell fristad. I samband med nyöversättningen av Matrosen och stjärnan bad Bon Lisa Carlsson, ambulerande faghag, att berätta historien om den homosexuella sjömannen; en fashionabel stilbildare inom kulturen.  

Jean Genets roman Matrosen och Stjärnan har nyligen återutgivits på svenska av Modernista. Förutom att vara en fantastisk berättelse fylld av ett väldigt fysiskt språk är den också själva essensen av sjömansmode.

 Boken är full av bilder där plaggen spelar in som målande detaljer. Bälten knäpps bak på ryggen för att undvika en bula där fram. Det är viktigt hur man bär sin mössa (nedskjuten i pannan, lätt på sned). De vita byxorna med vida ben, som gjorda för att knäppas upp och falla ned runt anklarna.

Bokens huvudperson går längs kajen ”klädd i klarblå silkeströja och svångremmen med stålspänne hårt åtdragen kring livet”. I den här kontexten innebar en tjusig sjömanskrage kriminalitet, mord och sjömän som cruisade i dimfyllda hamnar. Det är ”för dem och deras kroppar som barackerna, fängelserna och de förvittrade fästningarna med sin magnifika arkitektur är byggda.”

Här når sjömansidealet sin pik. Detta är anledningen till att Gaultier en gång i tiden klädde unga modeller med skarpa kindben och smala midjor i randiga tröjor och lyckades få deras blickar att fullständigt drypa av sex i sina parfymreklamer. Den bästa är en reklamfilm där en kvinna utklädd till man går genom en bar fylld av sjömän för att förföra en av dem. Sjömän och drag i en och samma scen – lite som en dröm.

Dessa bilder stämmer kanske inte helt överens med hur verkligheten egentligen såg ut. Det fanns visserligen en blomstrande bögkultur på skepp, naturligt med tanke på att det fanns en tid när homosexualitet behövde döljas så som den fortfarande ibland tvingas döljas. Skeppen blev en fristad så som fristäder fortfarande behövs när du genom din blotta existens bryter mot förlegade normer och konventioner.

Vattnet var ett ingenmansland, bitvis befriat från homofobi, där unga män kunde leva ut sina lustar. Det handlade dock inte lika mycket om råbarkade matroser som mördade varandra för opium som om män som arbetade som stewards på kryssningsfartyg. Som blev solbrända i Hawaiiskjortor och applicerade ögonskugga som matchade deras flip-flops. Män som hade de senaste outfitsen från New York och den senaste porren från Paris i sin packning.

Jag gillar tanken på en lite mer camp sjöman som skrider omkring på fartygen. Med paljetter, fjädrar och kanske ett par klackar gömda under sängen. Tankarna går osökt till Jean Paul Gaultiers chockrosa sjömanskostym som han bär med grace i tv-programet Eurotrash.

Det har funnits stunder när sjömansmodet varit mindre lyckat. Som när Håkan Hellström stövlade in i offentligheten iförd en sjömanskostym med  ungefär hundra trumpeter i släptåg. Matroslooken hade plötsligt tagits över fullständigt av svajande spolingar med insjunkna bröstkorgar som skrålade ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och spillde öl. Det var hemskt.

Så håll fast vid Genets bild av Sjömannen. Läs Matrosen och stjärnan. Efter det kommer sjömansuniformen alltid vara Querelle som dränker sin kärlek i ett regn av kyssar och drar omkring på gatorna i Brest. Querelle som håller sin svångrem i handen när han böjer sig framstupa och blir påsatt av bordellmamman Lysianes väldiga man. Querelle som går ”som en riktig sjöman som vill detta och ingenting annat: att vara sjöman.”

Låt dina febriga drömmar fylldas av män med vackra munnar som stöter sina tänder mot varandra så det krasar när de hånglar. Män som bråkar, slåss och älskar varandra djupt och hårt.

Bon digital, 2014.

 

 

FUCK YOU TOBY KEITH.

"DET FINNS JÄTTEMYCKET HOPP!" Arbetaren Kultur. 13.11.08