Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

STIL OCH KLASS. Arbetaren Kultur. 13.01.31

En vän lämnar i protest en plåtning efter att den internationellt erkända hyllade fotografen tafsat på henne och de andra modellerna. Efter det bokas hon inte längre och hennes agentur finns inte där för att backa upp henne. Det är tydligt. ”Du befinner dig inte i position att säga emot.” Agenturer låter fortfarande män som tycks begå övergrepp på unga modeller i konstens namn hållas. Ingen säger ifrån. Ingen tar ansvar. Fotografer som den ökända New York-baserade Terry Richardson tillåts arbeta vidare ifred och unga modeller infinner sig lydigt på plats. 

Jag står på mitt skamligt underbetalda jobb i en av otaliga klädbutiker och lyssnar på när kunder berättar för mig hur många par skor de har. Hur mycket pengar de lägger på skor. Hur mycket de älskar skor. För att inte tala om väskor. Egentligen har de köpstopp men man måste ju få unna sig. Jag ler och håller med. Jag kan mitt Sex and the City utan och innan, indulgence is bliss och det är mitt jobb att få dem att konsumera. Man får ta sig råd helt enkelt. Till lunch äter jag en cheeseburgare för tio kronor. Efter det har jag tio kronor kvar på kontot.

Ett hotellrum på Berns mitt i natten.

Jag är stylistassistent men har blivit lämnad ensam att övervaka en plåtning med en fotograf som är så obehaglig att stylister och agenter slitit i mig i panik och fått mig att lova att se till att inget händer modellerna. Flickorna som är högst sexton år gamla har redan jobbat hårt i flera timmar. Jag vill bara att de ska få åka hem och sova. Jag har behövt tjata mig till min chefs kreditkort för att kunna se till att modellerna får i sig mat. Jag har jobbat i fjorton timmar utan betalning.

Jag hatar fotografen. För hur dryg han är. För hur han tittar på tjejerna och hur han pratar med dem. Han ser på mig och det är tydligt att han hatar mig minst lika mycket. För att jag stör, jag är på honom så fort någon av modellerna ser det minsta obekväm ut. Jag pratar med dem på svenska som han inte förstår. Han är uppenbart frustrerad över att inte få lov att klä av dem bara lite fler plagg. Jag känner mig som en lejonmamma. En trött lejonmamma. Jag har inte ätit sen lunch. Efteråt sätter jag flickorna i varsin taxi. Åker hem med kläderna vi har plåtat i famnen och gråter mig till sömns. Jag förväntas infinna mig tidigt nästa morgon. Förväntas vara tacksam över att ha chansen att jobba med mode. För det är så det funkar. Allt hålls uppe av att människor ställer upp och jobbar som djur utan betalning. Det man får i utbyte är förhoppningar om en karriär. Alla har jobbat upp sig. Alla har börjat på botten. Du kommer in på festerna som anordnas. Kanske gå före i någon kö. Du får dricka gratis champagne. Om du har tur får du ett klädesplagg. Ingen vet vad du heter. Du jobbar och förväntas vara tacksam. Förbannat tacksam över chansen att få jobba med mode. Det finns hundra andra som gladeligen skulle ta din plats.

Allt hålls uppe av en noggrant uträknad hierarki och utan den rasar allt. Om du vill stanna kvar eller ta dig håll fast vid de som inte ser dig som utbytbar. De som ser dig. Säg ifrån. Kräv. Andas.

Mode är ett system. En process. Kläder är inte per automatik mode. De bearbetas av designteam, inköpare, stylister, journalister och pr-agenter. Under några veckor per år drabbar de samman under modeveckorna i Paris, New York, Milano, London. När denna text skrivs förbereds Stockholms modevecka. Eller Mercerdes Benz Fashion Week Stockholm som är det korrekta namnet.

Kollektioner stylas, kläder steamas, modeller castas, hår och make sätts. Men i modesammanhang är Stockholms modevecka inte speciellt viktigt, det svenska modeundret till trots. Det är för kallt. För litet. För tråkigt kanske. Ännu en Acnekollektion med ett stort kreativt anspråk som inte håller i genomförandet. Och vem bryr sig i ärlighetens namn om det kreativa anspråket när det är så uppenbart gjort för att säljas till en välmående medelklass utan bröst, med diskret smink och blankborstat hår. De som har råd. De som lätt och ledigt kan lägga relativt stora summor på sitt yttre utan att tänka efter. Jag har länge kämpat för att göra det. Valt bort mat. Valt bort att spara pengar, att betala räkningar. Jag kan göra så, jag har inga barn att försörja, inte någon annan att ta hänsyn till. Så länge ytan är perfekt kan jag dölja allt det andra. Det trasiga, det som inte passar in. Var vacker. Låt för guds skull ingen se att du är fattig. 

DUKTIGA FLICKOR SOM TAPPAR DET. Arbetaren Kultur. 13.02.14

ÅRETS DIKTSAMLING. Arbetaren Kultur. 12.12.14