Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

FÖR MIG HAR DET ALLTID VARIT SOM ATT SJUNKA. Nöjesguiden. 2015.

Såhär efteråt tänker jag att det var som att simma i en skogstjärn. Intrasslad i sjögräs som sakta drar en ännu djupare ner mot en mörk slemmig botten. Jag kämpade med sprängande lungor men till slut såg jag inte längre ytan.

Det finns ingen tydlig början på min depression. För vissa kanske det är som att falla, men för mig har det alltid varit som att sjunka. Det har hänt mig flera gånger i mitt liv och ändå klarar jag inte av att se det när det händer. Senast pågick det i två år. Kanske ännu längre. Jag tänker ofta på scenen i Den oändliga historien där Atreyus häst dör i the swamp of sadness och på hur han skriker ”don't let the sadness get to you”. Jag kämpade så för att inte låta sorgen ta över. Jag vägrade vara ledsen för ingen tycker om en ledsen kvinna. Jag kände mig lat, alltid trött och jag hatade mig själv för att jag borde ha energi. Jag borde vara stark. Jag hade ingen anledning att vara ledsen så jag borde vara lättsam och lycklig som en pärlande champagnebubbla. Istället var jag näst intill apatisk. Så jag gjorde mitt bästa för att dölja mitt tillstånd. Jag isolerade mig. Ljög för vänner och familj om hur jag mådde, för jag var livrädd att de skulle tröttna på mig såsom jag tröttnat på mig själv.

Ingen fick komma hem till mig och hälsa på för mitt golv var en ocean av använda kläder och lampan hade slutat fungera i taket och jag orkade aldrig sätta i en ny. Vintern var kolsvart och det fanns inget dagsljus för jag hade gardinerna fördragna. Jag bodde på nedre botten och ingen fick se mig i mitt otvättade hår. I smutsiga linnen och trosor.

Det var svårt att gå till affären och handla. Ofta överväldigades jag av sorg över ingenting och stod still bland hyllorna med tårarna rinnande. Livrädd över att någon skulle se mig gick jag därifrån med halsduken uppdragen över näsan och blicken i marken. Jag åt nästan bara snabbmakaroner eftersom jag aldrig orkade laga mat och jag skämdes som en hund. Ibland orkade jag gå ut och alkohol var ett sätt att känna något. Jag sminkade mig noggrant och klädde upp mig. Alltid höga klackar och nagellack. Men efter några glas vin kunde jag inte hålla uppe den ytan. Jag blev arg och ledsen, rasade omkring i natten och i minnesluckorna. Använde sex för att lindra ensamheten.

Andra kroppar tröstade för en stund sedan hatade jag både dom och mig själv. Jag betedde mig illa mot några män men jag har begravt dom namnen. Dom vilar i glömska nu. Det är okej. Man får glömma ibland, det är att läka.

Att bli frisk tog nog lika lång tid som att bli sjuk. Jag vet inte. Kanske ännu längre? Gränserna flyter ut som i vatten. Jag vet inte om jag gjorde vissa saker för att jag var sjuk, jag vet bara att jag gjorde dom när jag var sjuk. Vad jag vet är att jag äter medicin nu. Jag hatar inte mig själv och skadar inte mig själv på samma vis längre. Och en vacker dag kommer jag att sluta skämmas.

NÄR OTRYGGHETEN RIVER SÖNDER. Nöjesguiden. 15.09.22

”VI BEHÖVER VARA TUNGA OCH STARKA". Nöjesguiden. 15.06.24