Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

VACKERT VIKANDE RITUAL. Recension Nummer. 2014

Virpi Pahkinen har skapat en verk för uställningen med Berit Lindfeldts skulpturer på Liljevalchs. Lisa Carlsson ser en föreställning som börjar papperstranor och försvinner ut i djungeln. 

Koreografin till det trettio minuter långa dansverket Fold är skapad för att reflektera konstnären Berit Lindfeldts skulpturer som ställs ut på Liljevalchs. Verkets namn syftar på engelskans ordet för att vika vilket är tydligt främst i Pahkinens solo som inleder föreställningen. Ensam utforskar hon formerna hos Lindfeldts skulpturer. Vissa av den syns tydligt i dansens rörelser, t.ex. skulpturen Sol som påminner om en solfjäder i betong. Pahkinen viker ihop sina kroppsdelar, varje led innebär en möjlighet. Vecklar upp, sträcker ut, för att sedan skapa en ny form. Mina tankar förs till att vika papperstranor. Hennes händer är som svannackar, vackert böjda. Eller som vingar när de rör sig. Designern Diana Orvings kostym passar verket väl och tillför ytterligare en dimension till rörelserna. De svarta plaggen följer kropparna och. De uppslitsade sidorna ger plaggen form och svarar även de mycket fint mot skulpturerna. Veckade former, det organiska. Ibland som revben, en bål tömd på sina lungor. Ett kadaver som ruttnar i starkt solsken.

Som publik får vi gå mellan olika rum och förflyttningen innebär att man tillåts förnimma skulpturerna runt omkring. Vissa passerar i ögonvrån men en som stannar hos mig är en del av en djurkäke med tänder. Den är våldsam där den vilar tyst på en piedestal.

Fredrik Quiñones energiska dans tar vid efter Pahkinens. Hans rörelser är inte lika följsamma, mer explosiva och de två kontrasterar varandra fint.

Fold avslutas med att de båda dansar tillsammans och när detta sker finns en stark spänning mellan dem. Deras blickar är fästa i varandra och deras är rörelser exakta. Den suggestiva musiken mullrar, knarrar och går i vågor. Fågelläten, djurläten och plötsligt tillsammans är de båda dansarna på jakt. Armarna spänns upp som om de höll i pilbågar. Rörelser kastas ut som fiskespön. Två fingrar som mäter ut punkter i rummet. Dansen blir allt mer djurisk. Det är en ritual där det plötsligt är svårt att avgöra vad som sker. Jägaren blir den jagade, blir djuret. Slits däremellan. Även om Pahkinen och Quiñones är samspelta och harmoniska tänker osökt på ett youtube-klipp med Werner Herzog när han står i Amazonas regnskog och pratar om djungeln. Om hur obscen och våldsam den är, hur den äter och kväver. Den enda harmonin som finns där enligt honom ”Is the harmony of overwhelming and collective murder” och för en kort stund har jag en känsla av att vi befinner oss i en djungel och inte i Liljevalchs stilla salar.

Föreställning – Fold

Scen – Liljevalchs

Stad – Stockholm

Koreograf – Virpi Pahkinen

Dansare – Virpi Pahkinen, Fredrik Quiñones

Kostym – Diana Orving

Musik

1. Solo – Luis Hernan Cortés Maya

2. Solo – Fabio Keiner och Christiane Offenbar

(Unsung son nr 2.)

3. Duo – Akemi Ishijima 

BREV FÅN KOLONIEN. Expressen Kultur. 14.07.23

ATT DANSA FRAM ETT SPRÅK. Recension Nummer. 2014