Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

ATT DANSA FRAM ETT SPRÅK. Recension Nummer. 2014

Kungliga Operan i Stockholm låter sätta upp tre verk av tre olika koreografer i föreställningen BILL. Vad har de gemensamt, förutom ett liknande förhållningssätt till dansen och skapandet?

När jag lämnar salongen efter att ha sett BILL tänker jag att det handlar om språk.

De tre verken, skapade av tre olika koreografer, har sin gemensamma beröringspunkt i olika former av språk. Amerikanske William Forsythes Artifact Suite inleder kvällen. Det är, med Forsythes egna ord, balett om balettens historia. Iförda enkla gröna dräkter visar dansarna upp balettens allra minsta beståndsdelar. Tydliga skarpa armrörelser tillsammans med dansarna handklappningar bildar mönster som upprepas. Grundsteg, de första man får lära sig vid stången i balettsalen sprängs in i koreografin. Plötsligt ser jag dansens system, som ett alfabet, uppbyggt av rörelser. I detta systembygge blottlägger Forsythe och dansarna den perfektion som balett kräver och det är en njutning att se.

Kanadensiska Crystal Pite, som själva dansat Artifact Suite, följer upp med verket The Other You.

Omgivna av stolar draperade i svarta tygsjok rör sig dansarna Anthony Lomuljo och Anton Valdbauer otroligt samspelt till ljudet av vind, hundskall och dov trafik. Här finns språket närvarande i det samtal som dansas fram, i hur de båda dansarna speglar varandra. Valdbauer är som i ett drömlikt tillstånd. Han styrs som en marionett av Lomuljo för att plötsligt reagera med en örfil. Det spöklikt bleka ljuset och vargylen i bakgrunden för mina tankar till Draculas försök att manipulera Jonathan Harker under sömn. De båda blir allt mer djurlika, skrikande, jagade för att plötsligt slå om. Beethovens månskenssonat bryter stämningen och avslutar mjukt, som en smekning.

Sharon Eyals verk Bill avslutar kvällen. Ackompanjerade av DJ:n Ori Lichtiks musik, iförda ljust beiga kroppsstrumpor intar dansarna scenen. Först en solist i taget sedan allt fler. Studsande som hattifnattar med spretande fingrar. De ropar och piper. Grimaserar och ler överdrivet. Det är humoristiskt och lättsamt till en början. Sedan alltmer suggestivt och sensuellt ju hårdare musiken blir. Hos Eyal är kropparna språk. Det flyter ihop, finns inga gränser mellan ord och rörelse. Hon säger själv att det är dans eftersom det är något kroppar skapar men det är också något annat. Ett organiskt arbete, ständigt pågående. Kropparna på scenen är ett språk. Det är abstrakt, går inte att ta på. Bara att känna med min egen kropp. Det känns så välbehövt när språket i offentliga rum och debatter runt omkring oss blir allt mer polariserat och onyanserat. Och jag tänker att Eyal har rätt när hon säger att allt handlar om känslor.

BETYG: 4

SCEN: Kunliga Operan

VAR: Stockholm

ARTIFACT SUITE:

koreografi – William Forsythe

scenografi – William Forsythe

kostym/mask – William Forsythe

musik – Johann Sebastian Bach (del l) Eva Crossman -Hecht (del ll)

iscensättning – Noah Gelber och Agnès Noltenius

THE OTHER YOU

koreografi – Crystal Pite

Scenografi – Jay Gover Taylor

Kostym/mask – Linda Chow

Ljuddesign – Owen Behon

Musik – Ludwig van Beethoven

Ljus – Robert Sondergaard.


BILL

koreografi, scenografi, kostym/mask – Sharon Eyal/Gai Behar

musik – Oren Barzilay: Dark Blue, Subhead: Ur Clone 03 samt musik av Ori Lichtik

DJ/ljuddesign – Ori Lichtik

Ljus – Avi Yona Bueno 

VACKERT VIKANDE RITUAL. Recension Nummer. 2014

SOFA(R). Recension, Nummer. 2014.