När jag var tonåring gömde min mamma Sylvia Plaths roman Glaskupan för mig.
Hon ville inte att jag skulle läsa den för hon visste – att vara kvinna är att vara ensam, är att offra, är att bära allt det mörka tyst i munnen.
Jag letade lystet för jag visste att den boken skulle vara viktig. Den talade till mig genom genom slutna sidor.
Jag hittade den till slut, bakom andra böcker i bokhyllan. Läste och läste om.
Jag var ensam och om nätterna gick döden genom rummet för att dricka min andedräkt och skriva på spegeln att den varit där.
Mamma gömde Glaskupan för hon trodde att hon visste, vad som var bäst för mig. Men hon visste inte, att Sylvia redan fanns i min kropp.
Jag samlar på kvinnors röster, kvinnors rörelser, kvinnors språk.
Jag spinner trådar som jag flätar mellan mina fula fingrar och jag väver kvinnor fram i text.
Vid Missourifloden i South Dakota reser tonårsflickor en tipi med tretton pålar. Det är tretton måncykler på ett år. Tretton silvercirklar i himlen. Stammens äldre kvinnorna visar hur de ska göra. Isnati Awica Dowanpi är en övergångsrit hos Yankton Sioux-folket för flickor som fått sin första mens.
Under fyra dagar lever de vid floden. Samlar växter, plockar blommor, torkar kött. Under fyra dagar sjunger de sånger, trär de pärlor och lyssnar på de äldre som berättar om fysisk hälsa, att våga gå till doktorn och att ta hand om sig. Om psykisk ohälsa. För den kommer med förtryck.
I fyra dagar får flickorna inte äta eller dricka själva. De blir matade av sin mamma som tar farväl av barnet.
Handen, maten, munnen.
På den sista dagen badar mamman dottern i salviavatten. Och medan hon tvättar dotterns hår berättar hon
om när dottern föddes och var ett litet barn. Sen ger hon dottern ett nytt namn, som Spotted Eagle eller
Stand Strong Woman, och leder henne ut i framtiden.
En flicka säger
”Jag ville inte bli matad av mamma. Jag tyckte inte om min mamma. Jag litade inte på henne.”
En annan flicka säger
”Jag ville inte leva längre. Men jag blev funnen. De lyfte upp mig ur mörkret.”
Min mamma trodde att hon visste vad som var bäst för mig.
Vita trasade sönder landet när de kom. Stammarna föll sönder och föll i fattigdom.
För att läka sitt folk började en grupp Yankton Sioux-kvinnor samla på sig information om gamla seder och ritualer som länge var olagliga. Drivna djupt ner under marken som är folkets. Kvinnorna kallar sig Braveheart Women Society och genom gamla traditioner och riter bygger de sakta upp sitt samhälle igen.
Förr var en av Bravehearts många uppgifter att hämta hem skadade och döda från slagfälten och de gör samma sak idag. Hämtar hem de sina från en känslomässig död.
Jag minns precis hur det var när hörde om Bravehearts, för första gången. Inte för att mina erfarenheter på något vis speglar deras. Men för att jag visste att jag skulle bära dem med mig,som jag bär Sylvia och Marsha och Marguerite.
Jag minns min kappa, läppstiftet jag bar och var jag var. Himlen låg rosa över bukten. Jag minns timmen, det var andetaget innan skymning, luften som luktade gräs och gräs och regntunga syrener.
Hur hämtar men hem någon från de döda? Hur läker man sina sår?
Sylvia skrev:
och jag en leende kvinna.
Jag är bara trettio.
Och likt en katt har jag nio dödar att dö.
Vilka är mina ritualer? Jag är inte döpt, inte gift, inte död.
Jag samlar kvinnor som kristaller för man måste mota ensamheten långt långt bort. Jag matar mitt barn. Systrar matar sina systrar. En sked för mormor, en sked för farmor, en sked för Stand Strong Woman. Maten i munnen, vattnet över läpparna. Floden flyter förbi. Vinterns is har smält, knopparna brister och blommorna slår ut.
Sylvia lät mig se sorgen som bara kvinnor bär. Slöjorna och floret över ögonen. Smärtan i att röra sig i rum bland män och i varje steg skapa och åter skapa sig själv. Med bundna fötter i höga klackar.
Hos Sylvia fylldes detaljer med allt jag vet om att vara kvinna. Hennes man Ted Hughes i en dikt att det av henne han lyckats fånga var En lock av ditt hår, din ring, din klocka, ditt nattlinne.
Jag levde i mitt nattlinne i ett år. Tretton silvercirklar i himlen. Jag bar en rökkvarts i en kedja om halsen.
Jag har älskat Sylvia sen jag var liten för jag såg i henne någonting som också fanns i mig. Jag ville vara häxa som jag ville vara kvinna för jag älskade det gränslösa och att luckras upp. Jag var omättlig, hård och högljudd. En för skarpt sminkad kvinnlighet behagar inte någon. Jag har aldrig lyckats fånga det ljuva och klä mig i det stilla. Sorgen och vreden är samma sak.
Sylvia skrev:
Det här är nummer tre.
Vilken skit
att utplåna varje årtionde.
Det här är mina händer,
mina knän.
Jag må vara skinn och ben
men jag är samma kvinna, identisk.
Första gången det hände var jag tio.
Det var en olycka.
Andra gången tänkte jag
härda ut och aldrig återvända.
Jag slöt mig
som en mussla.
De fick ropa och ropa
och plocka maskarna av mig som klibbiga pärlor
Jag uppstod om nätterna och dog när morgonen kom. Framför spegeln med alla borstar, penslar, pennor, skapade jag mig själv. En kvinna som ingen man kan älska. Ett nytt ansikte flöt ut över kinderna och käkarna varje kväll. I handflatorna skrev jag med linjer av tunnaste tusch
Lady
Lazarus
Ibland var vi flera stycken som doppade fingertopparna i sot och strök över ögonlocken.
Vi målade varandras naglar och vi drack. Bottenlösa utan djup rusade vi genom gatorna och skrek som hyenor mot stjärnorna som bär våra namn.
Sylvia skrev:
Jag är ert verk,
jag är er värdesak,
barnet av renaste guld
som smälter till ett skrik.
Jag vrider mig, brinner.
Tro inte att jag underskattar er oro.
Aska, aska -
ni petar och rör.
Kött, ben, det finns inget där -
en bit tvål,
en vigselring,
en guldfyllning.
Herr Gud, herr Lucifer,
akta er
akta er.
Ur askan
stiger jag, mitt hår är rött,
jag äter män som kött.
Ted trodde att rätt häxdoktor kanske kunnat fånga Sylvia i flykten och kasta henne svalnande mellan sina båda händer. Gudlös, lugn och tystad. Så som män vill ha kvinnor. Gudlös, lugn, tyst. En hårlock, en ring, ett nattlinne som fortfarande doftar av kropp.
Jag svalde män och spottade ut resterna. De var utan namn. Bara kroppar och nu högar med ben som vittrar sönder i solen. Jag var ett monster med flåsande andhämtning, vassa tänder och stor mun som svalde och gapade efter mer.
Sylvias ritual var att dö. Som kvinnor dör för ingens skull. Barnen var hemma när hon tog sitt liv.
Hon förberedde mjölk och bröd som hon ställde vid deras sängar, innan hon låste in sig i köket och la sig med huvudet i ugnen. Hon gav dem att äta en sista gång. Handen, maten, munnen. Ta farväl av barnen. En hårlock, en ring, ett nattlinne. Tredje gången gillt.
Jag har alltid varit gudlös, aldrig lugn och tystad. Jag har rasat och skapat kvinnan jag är, hundra och åter hundra gånger om. I min iris syns strukturer men mina kinder doftar som regnvatten. Jag har en ring, en tvål, ett nagellack, ett nattlinne.
En flicka vid flodbanken i South Dakota säger
”Jag ville inte längre leva. Men sen blev jag funnen.”
Jag måste finnas. Jag måste mata min dotter, jag måste leva. Jag måste väva vidare i månens sken.
*Texten är en väv spunnen fritt utifrån Sylvia Plaths liv och diktsamling Ariel, The Kitchen Sisters reportage om Isnati Awica Dowanpi, liv död och att återuppstå genom ritualer. Handen maten munnen. Nattlinnet ringen tvålen.
Text skriven för uppläsning på Påsken, en interaktiv konstkväll, 2020.