Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

ORANGE IS THE NEW BLACK ÄR INTE LÄNGRE BARA EN RÖST. Nöjesguiden. 15.06.18

Premissen för serien var egentligen inte speciellt intressant.  En vit överklasstjej hamnar i fängelse – oj, så tokigt det kan bli. Hur ska hon överleva bland pöbeln?

Få saker är så ointressanta som skildringar av hur privilegierade människor tvingas konfrontera sitt eget överläge och sin makt. Den normativa blicken skapar stereotypa skildringar av, i det här fallet, främst rasifierade. Men dominansen av kvinnor fick mig att fortsätta titta.

Orange Is The New Black  är män biroller. Utbytbara. För män sticker. De är opålitliga maktutövare. Även de omtänksamma runkar på kontoret till mentala bilder av fångarnas kroppar. Även de snälla är omedvetna om sitt strukturella överläge. Allt blir så tydligt i den här miljön – alla dessa kvinnor, inlåsta, iakttagna, övervakade. Som att vara kvinna, draget till sin yttersta spets. Frustrationen förtrycket skapar skildras befriande våldsamt. Vem har inte någon gång fantiserat om att skära ut en mans gallblåsa eller knuffa honom ut för ett stup, am I right, ladies?

Men efter första säsongen hände något intressant med serien. Piper bleknar. Hon flyter nästan in i sin beigea fängelseuniform. Hennes tröttsamt destruktiva relation med flickvännen Alex Vause fortsätter, men den engagerar inte. Istället blir Piper blir ett svepskäl för att berätta andra historier, anstalten i Upstate New York blir en väv. Bilder broderas ut, flätas ihop. Visst har serien fortfarande problem med stereotyper, men innanför fängelsets murar är omvärldens normer inte lika starka. Istället finns de där som en del av varje livsöde. I alla tårar. I frustrationen och alla tröstlösa nätter i madrasslösa sängar.

Serien är inte längre bara en röst. Den blir allt mer polyfon. Berättelserna rör sig in och ut ur de låsta rummen. De är som guldtrådar som flätas samman med varandra. Ständiga perspektivbyten blottlägger fördomar. Varje ny röst berättar en historia om överlevnad och kamp. Det politiska är tydligt bakom intrigerna. Nyanserade i fiktionen berörs frågor som rasism, kulturell appropriering, trans- och homofobi. Skönhet, shadeism och vithet. Fängelset säljs och privatiseras och frågor om klass blir allt tydligare. 

"Hör du någonsin hur du låter? När du pratar?" frågar Moretto Piper när hon pratar om huset hon växte upp i. Fem badrum, ett i anslutning till lekrummet. Som om det inte vore några konstigheter. Bristen på pengar gör så många människor olyckliga och sjuka. Kärlek är viktigare än pengar om man tjänar mer än 75 000 dollar om året. Men 75 000 dollar är mycket pengar. 

Finast blir serien i de ögonblicken då den slutar försöka vara quirky. När olika personer finner beröringspunkter hos varandra. När Taystee, i ett försök att trösta Suzanne över att Vee har dött, själv börjar gråta som ett barn. En gemensam sorg i varandras famn. När det finns förlåtelse inför andra.

När en människas smärta ger eko hos någon annan. Som när Big Boo ser sig i spegeln och ser sin mamma. Sophias mjuka hand på hennes axel i en tyst förståelse över den sorgen.



”VI BEHÖVER VARA TUNGA OCH STARKA". Nöjesguiden. 15.06.24

CAITLYN JENNER HAR INGA LÖGNER LÄNGRE. Nöjesguiden. 15.06.02