Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

CHEETA RUNNING. Recension, Nummer, höst 2013.

Eva Lundqvist har skapat ännu en egensinnigt vacker koreografi för dansgruppen Vindhäxor. I Cheeta Running hämtas inspirationen från naturens former söker en plats där dansen är det ursprungliga språket. Lisa Carlsson ser en rit dansas fram på Dansens Hus scen. 

Ett mullrande ljud i mörkret fyller min bröstkorg och ljusen tänds sakta. Musiken som är skapad av Dror Feiler för Lundqvists koreografi och spelas upp live av Feiler och Tommy Björk från sidan av scenen under föreställningen, söker sig lekfullt över scenen. Den bildar ett ljudrum i vilket koreografin tillåts röra sig fritt.

De tre dansarna, Eva Grieco, Dan Johansson och Jimmie Larsson, rör sig till en början till synes oberoende av varandra. Men i upprepandet av stegen träder mönster sakta fram. Rörelserna är organiska, som om de kommer ur kropparna utan eftertanke. Det börjar inbundet. Rörelserna trevar inte men tas inte ut till fullo. Mjuka händer nära ansiktet, en handrygg mot kinden. Armarna sveper tätt över huvudet och Grieco drar sig långa hår fram över ansiktet om och om igen. Blicken är riktad mot golvet. Armarna slås runt kroppen, som för att hålla inne det som ibland exploderar i glädjefulla hopp där kropparna tycks vara fjäderlätta. Allt eftersom öppnas rörelserna upp. De svävar ut och blir allt större, ibland nästan flamsiga. Armarna slår ut och bröstkorgen riktas mot taket. Jag slås av tanken att det som dansas fram är en besvärjelse. Rörelserna tycks till slut gå i cirklar. De måste upprepas. Blir stundtals djuriska. Det är en rit som pågår och den intensifieras allteftersom.

Scenografin, som består av kullersten, är staplad i små torn som små ruiner spridda längs bakre delen av scenen. Ljusdesignen, som är skapad av Tarja Ervasti, är subtil. När ljuset slår över från gult till starkt orange är det som om dansen tar plats i ett stenbrott i varm eftermiddagssol. Sedan förändras det sakta. Går från rött till rosa, lila, mörkt grönt med en svärta för att sedan blir gult igen. Som morgonljus. Som om en dag blir till natt och sedan gryning under föreställningens gång. Mina tankar förs till grekiska dramer där hela intrigen utspelas under ett dygn. När dansarna mot slutet plockar upp de tunga stenarna och kastar dem med plötslig frustration och förtvivlan över scenen är det som katharsis. En rening. Något som måste göras innan nästa morgon kommer och de en efter en går av scenen.


BETYG 4

SCEN Dansens Hus

ORT Stockholm

KOREOGRAFI Eva Lundqvist 
MUSIK Dror Feiler
LJUSDESIGN Tarja Ervasti 
DANSARE Eva Grieco, Dan Johansson, Jimmie Larsson
MUSIKER PÅ SCEN Dror Feiler, Tommy Björk

SOFA(R). Recension, Nummer. 2014.

KROPPAR, SYSTRAR, VREDE. TrueWomance 2016.