Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

SHAKE IT UP BABY! TrueWomance 2017.

Tove Sahlin ägnar sig åt dans och funktionalitet i sin profession som koreograf. När barnafödande förändrade hennes egen kropp temporärt började Sahlin fundera över kroppsfunktion på nya sätt. Mötet med funktionsaktivisten Jonas Frank ledde till att hon började fokusera allt mer på skakningar som metod. Arbetet tog henne vidare till eleverna på gymnasiet Kung Saga och Kroppsfunktion, ett dansprojekt initierat av plattformen C.off. Lisa Carlsson har träffat Sahlin och hennes dansare för att prata om skak, funktion och vilka låtar som är bäst att dansa till.

 

Hur hamnade du i skak som metod?

För egen del, jag födde massa barn och det hände massa saker med min kropp. Plötsligt kunde jag inte göra vissa saker och rörelser. Sen kunde göra det igen kände jag mig så fri. Det fick mig att tänka mycket på funktion. Parallellt hade jag jobbat med olika projekt som handlade om funktion, genom feminismen. Bland annat jobbade jag med Jonas Frank som är funktionsaktivist, har en CP-skada och sitter rullstol. Han var med i ett projekt om kroppen där vi jobbade med skak som uppvärmning och han som sa ”Men det här är ju min dans!”. Jag blev berörd av det och började tänka vidare. Ok, jag gör det som ett konceptuellt grepp annars, för att få folk att värma upp. Det är lustfyllt och lätt. Men vad kan jag behöva för att göra det här till något djupare och större?

Jag ville ta reda på om det här verkligen är allas dans. Skakandet finns på så många platser. I folklore där det finns hur mycket skakningar som helst, i kulturella danser och extas. Vi har hur många olika former av skakningar som helst. Det är som att det finna som en energi i oss, som kan elda upp oss. Eller i form en repetition att stanna i när man behöver få ur sig något. När man är helt nyfödd håller kroppen på att skaka, när man är gammal, när man är sjuk, när man har ångest, när man fryser. Jag tyckte det var spännande på ett dramatiskt och teatralt vis också.

Vilka emotioner kan man jobba med för att sätta igång skak? Och rent klubbdansmässigt, vad vid gör på dansgolvet när man släpper taget om formen klockan 05.00 på morgonen? Det är så stort men samtidigt begränsat, att det går att jamma i det ganska mycket. Jag jobbade väldigt tight med en musiker som arbetar med skakande ljud och en ljuskonstnär som jobbar med skakande ljus. Jag hade premiär på Dansens Hus med solot My Own Bodies 2013. Jag ville se föreställningen som en present till publiken så det blev en massa guld och glitter och konfetti som kom in i den. Jag ville att man skulle få komma in utan att ha sett någon modern dansföreställning tidigare och ändå förstå och känna sig välkommen och inkluderad.

Många tycker ju att dans generellt kan vara svårt och exkluderande, hur tänker du mer kring det?

Jag har gjort ganska många communityprojekt och bjuder in amatörer, vi gjorde skaka mot rasism 2014 där jag gjorde stora event på Sergels torg på Kulturnatten med Dansens Hus och med immigranter. Skak är ju så effektivt, man ser det direkt.

Kan du se vad som händer med människor när de skakar?

Ja, framförallt när man är ute och gör det. Det är en ganska frigörande grej, ett slags tillåtelse att vara oregelbunden och folk kan verkligen göra det på sitt sätt. Men integrerande grejer, det har varit så att jag har haft open shake session i min studio och det är gratis och vi skakar på olika vis och det enda kravet som finns är att folk gör det och inte sätter sig och kollar. Och man får verkligen härmas, man får göra samma som någon annan. Så Kroppsfunktion bjöd in mig till det här. När jag skapade solot så kände jag att jag skulle vilja ge bort det. När jag byggde solot så byggde jag en idé. Stycket heter ju My Own Bodies men jag hade också My own bodies all star där jag gav bort solot till olika scener i utbyte mot att de arbetade mer aktivt med att få fler grupper att känna sig mer inkluderade på deras scen. Många teatrar gnäller över vilka det är som kommer men de gör ingenting aktivt för att ändra det. Så jag erbjöd mitt solo som en kick off och utgångspunkt som sedan skulle leda till work shops för att inkludera andra grupper. Oftast när man har work shops så vet de ingenting om mig men om de har sett mig dansa så är det en annan sak.
I Örebro till exempel, ville de jobba närmare det döva communityt och då ordnade jag så vi kunde jobba fram en föreställning utifrån det. Eftersom vi jobbar så mycket med ljud så var vi tvungna att arbeta på ett helt annat sätt. Jag älskar processen, att se vad olika människor bidrar med för kunskap och berättelser. Det kan säga ganska enkla och fina saker. ”Åh det var så fint med konfetti, jag skulle bara vilja där i.” Okej! Då börjar vi därifrån.

Du arbetar mycket i processer men också i samarbeten, hur kommer det sig?

Samarbete är det intressantaste som finns. Det jobbigaste och mest fantastiska. Att skaka om. Men ofta måste man börja med att artikulera vad man förväntar sig från samarbetet, i vilket samarbete som helst. Speciellt om jag har huvudansvaret för då kan jag styra det mot att de önskedrömmarna händer. Skillnaden mellan att jobba med Kung Saga och DOCH är att på DOCH förväntar eleverna sig en ganska hård, disciplinerad lärare men där måste jag som ledare vara väldigt tydlig. Medan jag måste vara jättemjuk på Kung Saga. Bara en sån sak, som att ropa högt över musiken, det går inte. Jag har en elev på Kung Saga som jobbar mycket med solo och hon är helt fantastisk, hon bara kör. Precis så man vill ha det som koreograf eller konstnär men om jag tjoar eller ropar oväntat, så låser hon sig. Det går inte, man måste prata på ett annat sätt.

Är det sånt du har lärt dig genom att vara på Kung Saga?

Ja, jag har ju inte lärt mig exakt vad olika diagnoser kräver utan det är mer personligheterna nu som jag börjar fatta. Det tar sin tid. Men det är något jag skulle vilja lära mig mer om. Fortsätter jag med det här vill jag verkligen sätta mig in mer. Annars är det inte så mycket som skiljer sig åt mellan Kung Saga och andra grupper. Se till att de har det bra och se vad de olika personerna kan bidra med för olika saker. Jag måste bara vara lite mjukare.

Har de gjort ditt solo?

De har gjort olika små versioner av mitt verk. De dansade hela våren, upp till funkismello där Kung Saga var mellanakten. Vi gjorde en film när de skakade på mitt sätt till en av låtarna de sjöng. Sen höll de i en liten introduktion, det här gänget i dansgruppen, innan resten av skolan kom in på scenen. Så då testade vi hur det var att jobba med det här. Första terminen med Kung Saga handlade mycket för mig om frågan ”Vad är en dansare?” Nu, andra terminen, har vi jobbat med ”Vad är en koreograf?” Hur kan de två rollerna tala med varandra? Huvudidén är inte alltid kroppens idé. Jag försöker att få dem att titta på varandra och formulera vad de ser. Sen är det inte så att alla i gruppen varken vill eller ska jobba som koreografer men vissa har börjat visa ett stort intresse. Det har börjat landa hos dem. Vi ska jobba ganska mycket i januari och det känns roligt.

Oftast när man pratar om intersektionalitet glöms funkispersoner bort, är det något du har tänkt på?

Det handlar om helt andra problematiker, eller, i och för sig, queers sågs ju också som sjuka förut, utan att vara det. Men det är ju det funkisrörelsen arbetar med. Att det är inte en sjukdom det är en annan version av att vara människa. Och om man kunde jobba lite fortare med det, och inte tillåta det tar så lång tid. Men tid och rum behöver också vara helt annorlunda, det handlar inte bara om att fixa space för rullstolar.

Just tid är en så tydlig markör att mäta med, hur olika lång tid saker tar att göra. Hur olika stort behov av punktlighet man har.

Det är svårt med den här gruppen. En del vill veta exakt vad vi ska göra och när. Ofta vet inte jag det eftersom jag jobbar så processinriktat. Säger jag ”Vi ska dansa hela dagen” säger de bara ”Va?” Det funkar inte alls. I början försökte jag förklara att “jag måste se hur ni har det och hur ni mår för att veta hur dagen kommer att se ut”. Nu har jag lärt mig att jag måste ge åtminstone några väldigt lösa riktlinjer för dagen. Om jag har en säker utsida så kan jag processa inuti samtidigt, det är ingen idé att läcka ut. För jag kommer alltid fram till något om jag är tillräckligt seende. Sen är det vissa som behöver att jag pratar väldigt lite. Om jag ska introducera hela dagen så försvinner de bort istället och hör ingenting. Tydligt görande har jag kommit fram till, är den minsta gemensamma nämnaren. Och ordentliga pauser så att de hinner återhämta sig.

INTERVJU MED ELEVERNA PÅ KUNG SAGA

Vad är det roligaste med att dansa med Tove?

Kristin – Att vi får utnyttja så mycket av våra egna personligheter. Även om vi dansar själva eller i grupp så får vi ta vara på våra personligheter och hur vi rör oss.

Magda – Jag älskar musik, det är det roligaste som finns. Jag vann Stockholms melodifestival, förra torsdagen.

My – Jag tycker det är roligt att dansa med Kroppsfunktion.

Julia – Jag älskar att dansa. Det är det bästa som finns.

Anna – Jag älskar Tove

Varför då?

Anna – För att hon är så rolig att vara med och hon är så snäll.

Fadia – Jag älskar också att dansa.

Donna – Jag älskar att dansa solo.

Varför är det det bästa?

Donna – För då får man bestämma själv hur man ska dansa och inte härma någon annan.

Hur är det att vara koreografer då?

Alla – Kul och spännande

Vad gör ni som koreografer?

Kristin – Man får ha en åsikt om hur andra ska dansa eller röra sig och vad man kan göra bättre.

Julia – Jag älskar att bestämma dansrörelser. Om jag lyssnar på en låt t.ex. kan jag lätt bestämma hur den ska dansas.

Linn – Det är roligt att bestämma och man får välja vilken låt man vill. Och det är roligt att dansa med kanske två personer eller en person.

Vilka låtar är bäst att dansa till?

Donna – Om jag får bestämma så är Markus och Martinus.

My – Victoria med Save me.

Magda – Jag gillar Robyn jättemycket. Och henne kan man ju röra sig till.

Julia – Jag gillar Ace Wilder. För att hennes låtar ger så mycket energi och jag känner igen mig i henne. Hon är ganska vild och en bra person och dansar snyggt.

Kristin – Jag har ingen speciell artist som jag gillar så, bara det är ett bra beat och går och dansa till.

Vad känner ni för känslor när ni dansar?

Magda – Man blir glad av att sjunga och dansa, det är det roligaste som finns.

Anna – Jag tycker om att skaka på huvudet.

Julia – Jag känner mest glädje när jag dansar. Jag får mycket energi och feedback.

Kristin – Jag tycker också man blir mest glad och jag gillar ju både att motionsdansa och att dansa fritt som vi gör här med kroppsfunktion.

Amanda – Lycklig och glad.

Har ni något annat ni vill säga till de som läser tidningen?

Kristin – Jag tycker man ska tänka på att det här projektet som vi gör, det handlar inte bara om att vi ska dansa och ha kul, det handlar också om att vi ska synas och bryta fördomar. Om man tänker politiskt så ska man förstå och acceptera skillnader. Hur man dansar, hur man pratar och överhuvudtaget hur man är som person för alla är ju inte likadana. Men det är vi som ofta blir nedlåtande behandlade i samhället.

Anna – Jag vill inte att folk ska tycka att vi är dumma i huvudet, vi som har svårigheter. Vi vill dansa och vi vill visa för andra att vi kan.

Amanda – Jag tycker att det idiotiskt att de som har funktionsnedsättningar på den här skolan, det har alla på den här skolan, det är så himla dumt att de inte kan komma in på Lärarhögskolan eller kan utbilda sig till doktor eller vad man vill bli.

Alla – Det håller jag med om!

Amanda – Jag tycker bara att det är så dumt, man blir ledsen.

Linn – Jag tycker att man får klä sig som man vill. Ingen i samhället ska säga ”Så där ska du klä dig.” Det är inget roligt. Alla är annorlunda. Man vill bli accepterad i samhället.

Julia – Jag tycker att det är dumt att de som behöver mer hjälp än vissa andra inte får stöd efter gymnasiet. De får mindre stöd. Och så tycker jag att man ska ta plats och inte komma med fördomar, för du kanske inte känner personen du möter så bra.

Magda – Alla måste visa respekt för andra. Och det är jätteviktigt att man gör det.

Amanda – Vi skriver ju låtar för att spränga samhället. För att vi inte får komma in på folkhögskolor och så. Jag vet inte varför vi inte kommer in. Men låtarna betyder så himla mycket för mig. Att spränga fördomar, du bestämmer inte över mig. Jag äger mig själv och mitt liv. Ingen annan bestämmer över oss. Det spelar ingen roll hur man ser ut och hur man är, det spelar ingen roll. Alla är lika mycket värda.

Donna – Det jag tänker på är att jag själv har trott att jag själv har varit ensam om att ha min funktionsnedsättning men det är skönt att veta att det är fler som har samma som jag. Och då är det kanske lite lättare att ta sig vidare om man vet att man inte är ensam.

My – Man kan ta hjälp av varandra.

Anna – Jag kan ju se om andra har samma funktionshinder som jag.

Donna – Jag har gått i särskola hela mitt liv men jag bryr mig inte. Matte t.ex. har jag hatat hela mitt liv men nu när jag började har så fick jag en jättebra mattelärare och då vände det. Nu älskar jag matte. Så allt kan ju vända liksom.

Julia – Samhället är dåligt särskilt för såna som jag som sitter i rullstol. Vissa caféer har inte dörröppnare och vissa trottoarer kommer man inte upp på ens utan hjälp. Om man vill gå själv så går det inte.

Hur är det med scener då?

Julia – Vissa har ramper och vissa inte.

Hur känner det?

Julia – Det känns inte bra, jag har känt mig väldigt ledsen här i skolan på grund av att samhället är idiotiskt.

Anna – Jag har varit med ungdomar när jag var liten så var jag med barn i min ålder som var lite funktionshindrade och jag har börjat bli lite less på att jag ska alltid vara med funktionshindrade man kanske lär sig lite mer av folk som inte har svårigheter. När jag slutar skolan vill jag ha ett vanligt jobb och inte vara på daglig verksamhet.

Amanda – När jag åker hem, när jag sitter på bussen eller tunnelbanan så sitter folk och bara stirrar. Det tycker inte jag är roligt. Kan de sluta stirra bara? Jag är den jag är, sluta stirra på mig, jag vill inte.

KROPPAR, SYSTRAR, VREDE. TrueWomance 2016.

OUR WINTER SHOW. TrueWomance 2016.