Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

NICOLE WALKER, OM ATT STYLA MED SAMVETE. TrueWomance 2015.

Nicole Walker växte upp med en mamma som var skräddare och uppmuntrades att spendera sin veckopeng på Myrorna som barn. I vuxen ålder gick hon omkring på sin arbetsplats, klädbutiken Weekday i Göteborg, och stylade om alla dockor och häng. Nu arbetar hon som frilansande stylist i Stockholm. Driven av en frustration över villkoren i modevärlden och en längtan både efter framtid och och en dåtid höljd i ett sentimentalt skimmer skapar hon drömska sina drömska modeberättelser. Lisa Carlsson träffade henne för att prata om modevärldens regelverk, supernomadkvinnor och det vackra ljuset i L.A.

Hur började du styla?

Jag började väl egentligen ganska tidigt, för mig själv. Min var mamma var skräddare och hade ett extremt stort intresse för kläder och att leka med form. Hon lärde mig att sy och som barn var jag väldigt fri i hur jag fick klä mig. Jag fick 100 kronor i veckan att köpa vad jag ville för på Myrorna. Det var min höjdpunkt på veckan. I vuxen ålder började jag jobba i butik på Weekday där jag hela tiden gick och stylade om alla häng och dockor i butiken så jag fick börja göra det inhouse på heltid. Efter tre år var jag lite trött på att jobba för dom och då fick jag tips från nån annan stylist att kontakta en stylistagentur. Jag hade ingen koll på hur yrket fungerar och men fick jag reda på att man är tvungen att gå som lärling och assistent för att lära sig hur det fungerar. Först frilansade jag lite som assistent men fick fast tjänst hos Karin Smeds. Där var jag i två år och lärde mig allt möjligt som har med styling att göra. Men mest handlar det ju om att slita och göra sina hundår liksom.

Typ frakta saker?

Ja precis, och lära sig hur slitigt det är och vad det innebär. Sen blev jag tillfrågad om att gå med i en agentur direkt efter att jag sagt upp mig från Karin. Jag hade knappt hunnit fundera på vad jag ville egentligen men jag fick en massa jobb kastade på mig och arbetade med en massa etablerade fotografer. Allt gick så snabbt. Den här branschen tenderar att forma människor. Om man inte ser till att forma sig själv är det väldigt lätt att någon annan kommer in och drar in en på ett spår beroende på vem man jobbar med. Jag gjorde massa grejer som inte var intressanta för mig, typ 7-eleven-reklam. Och jag kände att jag inte ville jobba med styling överhuvudtaget. Jag var moderedaktör för Plaza Magazine också och det var helt fel för mig. De jobbar mycket med lifestyle, vilket jag knappt vet vad det är så jag fejkade mycket. Låtsades veta hur man ser ut på en segelbåt och sånt. Till slut sa jag upp mig från både agenturen och Plaza för att sätta mig ner och funderade på vad jag verkligen vill göra och hur jag kan få det att betyda något för mig. Stylistyrket är så nytt och så himla oformulerat. Jag har ju inga direkta regelverk att förhålla mig till. Så jag har skapat mina egna.

Vad är det för regler du har byggt upp för dig själv? Är det politiskt, moraliskt, estetiskt?

Det är nog alla dom. Lite som ramar som jag förhåller mig till i den mån jag kan. De grundar sig i en frustration över den branschen jag är i. För mig är det verkligen inte enkelt. Jag kan ibland skämmas över att säga att jag jobbar som stylist för att för mig är modebranschen förknippad med så mycket saker som jag inte gillar.

Som vad?

Som att allt baseras på yta och att allt ligger utanpå kroppen. Och att det handlar om en statusstämpel, det grundas i pengar och klass. Det krävs ju pengar för att ens kunna ha råd med mode. Det är så ojämställt på så många olika nivåer, det är väldigt utnyttjande. Och de grejerna gör ju mig så frustrerad. Men jag älskar mode, fortfarande, och jag är lycklig över att jag kan försörja mig på att jobba med det här. Jag har roligt, liksom.

Men jag kan inte bara ha kul, det måste finnas någon mening. Jag tror inte att jag kan förändra hela modebranschen men jag kan göra saker som jag tycker betyder någonting och som kanske kan betyda något för andra.

Så att på så många sätt som möjligt har jag sätt att jobba på. Och jag säger nej till vissa saker om det inte går att förändra eller ställa krav. Men det är ganska nytt, först nu har jag kommit till den punkten där jag har råd att säga nej till vissa saker. Rent krasst. Om det är företag jag inte kan stå för att jag har jobbat med. Och rent undermedvetet finns det nog med när jag stylar för jag tror inte på att kvinnor måste se ut på ett visst sätt, och inte heller män för den delen. Jag tror inte på en kroppsbild som är nödvändigtvis anorektisk. Jag försöker att ha med mig min moral och min politik, så mycket jag kan.

Men är det något som du märker, hur har det blivit bemött?

På två olika sätt. Antingen blir jag väldigt väl bemött. Det kanske går många förbi att det finns en undermedveten mening i mina bilder och mitt arbetssätt men vissa som känner liknande kan verkligen uppskatta det. Och mode, precis som konst och musik, är något som är i ständig rörelse så det finns en längtan efter förändring hos många. Och för mig kommer alltid nästa jobb jag gör vara ett steg längre i att komma vidare. Förutom kommersiella jobb, för de är ofta två steg tillbaka. Mode och politik anses ju inte höra ihop. Mode ska ju bara handla om en drömvärld. Något otillgängligt, oåtkomligt. Och man ska inte behöva förhålla sig till en modell på ett politiskt vis för en modell är ju bara ett verktyg och där har jag mött många som att jag är jättekonstig och att de inte alls gillar det jag gör. Typ fotografer som bara vill plåta nakna unga tjejer

De som pratar om modellerna som om de inte är där. Som om de är nån möbel.

Men JA precis dom.

Jag var på en plåtning i förra veckan där jag kände att det här kan ju inte vara sant. Då bad fotografen modellerna att krypa runt och låtsas att de är kattdjur. Jag var tvungen att skrika ”skämtar ni nu?!?!” Är det såhär du ska visualisera de här tjejerna? Som djur. Det här kan ju inte bli mer stereotypt än en äcklig manlig fotograf som ber sjuttonåriga tjejer ställa sig på alla fyra. Han kommer ju aldrig mer vilja jobba med mig och det är jag verkligen helt okej med.

Men när det kommer till fotografer och så, har du dina säkra kort som du jobbar med?

Ser man till hur Stockholm ser ut så är det ju 80% procent manliga fotografer och det har jag väldigt svårt för. Men det finns vissa vars foto jag verkligen beundrar för deras sätt att se på världen genom kameran men också genom hur de kan porträttera människor. Som jag gillar att jobba med. Sen är det några som jag jobbar med för att det funkar. Men finns ju jobbiga saker med det också. Men om jag får välja själv så väljer jag ju alltid folk som jag respekterar som människor och som yrkesutövare.

 Jag har tänkt på att dina bilder känns som små berättelser, är det något du skapar medvetet?

Ja verkligen. Det som hela tiden finns hos mig är en brinnande passion från min sida är att skapa små berättelser och små världar som jag själv visualiserar. Och de stannar inte bara i kläder rör sig över till miljöerna och hela känsla. Jag har alltid haft ett bildseende. Jag ser bilder, inte bara stillbilder utan även rörliga, jag ser hela min tillvaro filmiskt. Sen är jag romantiker och romantiserar mycket kring att bygga upp små världar där jag placerar in människor och känslor. Och det är inte alltid berättelserna kommer fram men det finns hos mig från början.

Är det bilder som redan finns i ditt huvud eller växer det fram?

Det växer fram, som att det faller små bitar på varandra. Det kan börja med ett en plagg eller en kollektion som jag blir inspirerad av och börjar fundera på vad skulle vara drömscenariot för att visualisera det här? Jag kan nog vara ganska svår att jobba med för jag har tydliga bilder och har en åsikt om allt, inte bara kläderna. Fast vissa tycker nog det är kul

Har du andra specifika inspirationskällor?

Ja absolut, musik t.ex. Jag är fanatisk när det kommer till musik och lyssnar på musik konstant, från att jag vaknar. Och det kan ju leda till samarbeten. Jag har ju alltid älskat El Perro del Mar och varit superinspirerad av henne. Även som människa, att hon är så otroligt nästan bortom denna värld. Jag kontaktade henne har det lett till ett jättefint samarbete där hon har blivit lite av en musa för mig och jag har blivit det för henne. Världen i hennes musik går hand i hand med det jag skapar.

På vilket sätt?

Den är väldigt drömsk och framförallt hennes senaste skiva hade ett ben i ett hårt, frustrerat, melankoliskt och politiskt budskap över vår samtid, samtidigt hade väldigt romantiska, drömska och väldigt psykadeliska. Jag är ju både väldigt drömsk och melankolisk som person. Hela tiden är två steg framför och två steg bakom. Inte närvarande i nuet och det är lite så jag jobbar med min styling också. Att jag söker inspiration från förr men också att jag vill vara i framtiden. Bortom denna planet. Jag vill vara i rymden. Hur kan man se ut i rymden? Och varför klär vi oss som vi gör? Jag funderar ganska mycket på det. Varför ser vi inte ut på ett annat sätt? För det skulle vi ju kunna göra.

Du har bott en del i L.A, har det påverkat hur du arbetar?

Ja verkligen. Mer än vad jag någonsin hade kunnat tro. När jag kom till L.A var att jag hade inga referenser för hur den staden skulle vara. Jag kom till L.A helt blank. Min kille bodde där i en liten bubbla. Hans hus var inbyggt i hans kompis trädgård, så att bo där i tre månader i taget var som att komma dit och bo i en oas. Det är mycket som är väldigt dubbelt i den staden men jag hittade så otroligt många inspirationskällor där. Det finns ju flera olika LA-estetiker, vissa som är raka motsatsen till vad jag vill göra. I L.A finns det ju det romantiska, råa material och så finns det det som är supertacky. Och när man slår ihop dom så händer något väldigt fint. Det händer något med mig där, jag känner en frihet där att göra vad jag vill. Där handlar det väldigt mycket om att folk gör grejer i sina trädgårdar eller i sina lägenheter.

Det är ju lite frustrerande att alla bara ”I’m an artist” men det är också ganska befriande att folk ba ”Jag är fotograf men jag gör också den här väskkollektionen.”

Men det känns väldigt amerikanskt att definiera sig själv så tydligt på det viset. Ingen skam liksom. Jag tycker det är ganska härligt.

Ja, jag älskar det. Det finns verkligen ingen skam. För någonting. Men det som blev en så tydlig inspirationskälla var en sorts supernomadsuperkvinna som man kan hitta där. Hon är exakt vad hon vill och definierar sig själv. Hon är fantastisk. Sen är jag väldigt tilltalad av det spirituella i L.A. om inte grundar sig till en specifik religion. Jag har en väldigt knepig relation till religion. Min mamma var också religionslärare och jag är uppvuxen i ett hem där vi alltid har talat om religion på ett väldigt negativt sätt. Att det kan ha en väldigt negativ inverkan på människor och hela världen. Men jag är väldigt inspirerad av att hitta saker inom sig. L.A är den mest självcentrerade platsen på jorden och dit åker folk för att gräva så djupt det går samtidigt som det är superytligt. Där finns det ingen skam i att gå på healing med totala främlingar. Jag var på en sån session. Alla bara kramade varandra och det var superflummigt men också jättefint. Min hippie-dippy-själ får vara fri i L.A. Men som sagt, det är dubbelt.

Jag kommer från totalt ateisthem, vi har aldrig diskuterat religion ens. Men jag tror att man behöver ritualer som människa och det är verkligen inte töntigt där. Ingen dömer en för att man går omkring med kristaller i fickan.

Vissa avskyr ju det. Och i förlängningen finns ju Scientologin och sånt obehagligt. Men för mig handlar det om friheten att utforska vad man vill. Både inom sig själv, men att man får läsa saker i stjärnorna också. Så fort jag säger att jag är vegan här så blir man klassad på ett helt annat sätt. För här har vi inte utforskat det. Här är man ju en hippie.

Jag tänker att det kommer att komma också. Efter all korvstoppning och döda djur på Södermalm. Snart kommer folk i Sverige tycka makrobiotisk kost är det hetaste som finns igen. Sånt som mina föräldrar höll på med på sjuttiotalet.

Jag kommer från ett vegetariskt hem och jag kände att jag hittade hem i LA. Jag var alltid konstig när jag var liten och folk kom hem och åt hos oss och vi åt bara linsgrytor.

Jag kan verkligen relatera till det. Men tillbaka till L.A, där finns ju en estetik som är väldigt sentimentalt också. Det är något med ljuset och ytligheten, ihop med färgerna och anonymiteten. Jag tänker att din estetik funkar väldigt bra med det.

Ja och som en plats på jorden är det ju ett levande bevis på hur vackert livet kan vara, med berglejon och kaktusar, men också på hur mänskligheten förstör. Alla sitter i sina bilar spyr ut avgaser. Det vackra och fula i ett.

FLUCT OM ATT FUCKA UPP MED DANS. TrueWomance 2015.

DJÄVULSUTDRIVNING OCH ANDRA GRÄNSÖVERSKRIDANDEN. TrueWomance 2015.