Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

MÖNSTER, SKULPTERADE KLÄDER OCH HÅLLBART MODE. TrueWomance 2016.

Helena Fredriksson flyttade från Göteborg till New York direkt efter gymnasiet. Där träffade hon sin framtida make, musikern Mike Skinner, startade klädmärket H. Fredriksson och skapade ett liv i Williamsburg, innan hipstrarna tog över. True Womance Lisa Carlsson träffar Helena i hennes studio för att prata om mode, staden hon förälskade sig i och att förlora någon man älskar.

Helena sitter och syr fast lappar i nacken på vackra stickade tröjor som snart ska säljas i butik. Vi pratar om hennes son som föddes under en orkan. På sjukhuset var det överfullt och personalen berättade att stormar sätter igång förlossningar. Det blir alltid full beläggning under oväder för det är så mycket energier i luften. Sedan pratar vi vidare om hennes skapande.

Hur började klädskapandet för dig?

Jag började att göra kläder på mellanstadiet, som en kul grej. Jag tyckte det var roligt att testa olika grejer. Sen flyttade jag hit när jag var nitton och gick på konstskola. Då höll mest på med foto och måleri men jag gjorde ett projekt med kläder och skissade mycket på designidéer parallellt med det andra. Sen var jag hemma i Sverige i några månader för att vänta på ett nytt visum. Jag jobbade extra men behövde få kreativt utlopp så jag gjorde en liten kollektion som jag tog med tillbaka till New York. Det var ingen stor kollektion men jag plåtade den, visade för lite folk och fick väldigt mycket bra feedback. Något år senare blev jag inbjuden av några jag känner att göra en visning tillsammans med dom dagen innan Fashion Week. Och då gjorde jag min första riktiga kollektion. Jag sydda halva den kollektionen själv och en god vän som är sömmerska som hjälpte mig att sy resten. Det måste ha varit 2001 för vi gjorde den visningen och sen hände 9/11 senare den veckan. Så det var en väldigt konstig tid. Men visningen var väldigt kul och togs väl emot. Jag började sälja kläderna i några vänners butik runt hörnet från vårt loft. Det kreativa Williamsburg var ganska litet då. Alla som jobbade med konst och design kände varandra. Så var det nån kvinna som var inne i butiken som gillade kollektionen och ville representera mig för sales och jag kände att ”Ja, varför inte? Jag testar” Det var väldigt organiskt alltihop, det hände liksom oplanerat genom att folk jag kände var intresserade och ville antingen jobba med mig och sälja mina kläder. Efter det utvecklades det steg för steg. Jag fortsatte att visa under fashion week fram till 2006.

Varför slutade du visa där?

Modeveckan förändrades ganska mycket under 2000-talet. Det blev väldigt många märken som visade och det blev mer kommersiellt på ett sätt som inte kändes så tilltalande. Säg att det gick från 180 märken som visade till 250. Och om man inte hade en megabudget, som alla dom stora märkena har, så blev man lite skjuten åt sidan. Sen tar det väldigt mycket energi att visa om man inte kan anställa ett produktionsteam. Det var för mycket pengar eller för mycket tid. Så jag fokuserade på produktion och försäljning istället. Att bygga det ekonomiska och designbiten på ett sätt som gör att jag hamnar i bra butiker istället göra en fantastisk visning som håller på i tio minuter och få massa press, men inte sälja något. Visningar skapar ju sällan nya inköp. Sen var jag ganska trött. Det var 12-13 visningar och jag hade massa fina vänner som hjälpte till gratis men jag kände att jag kan inte be om mer hjälp utan att betala. Jag behövde fokusera på något annat. Och det har varit väldigt härligt för jag har haft större frihet att utveckla kollektionen i sig när jag inte har behövt förhålla mig till ett visningskoncept på samma sätt.

Har du några genomgående teman i ditt arbete?

De flesta plaggen producerar jag lokalt i här New York. Mina stickade plagg är producerade i ett kvinnokollektiv i Bolivia som är Fair Trade. Så leverantörerna jag jobbar med är etiska och materialen är hållbara. Jag är uppvuxen i Majorna i Göteborg på sjuttiotalet och har en väldigt stark politisk moral när det kommer till vad som är rätt och fel. Jag skulle aldrig klara av att producera kläder på ett ställe där arbetskraften utnyttjas och sättet man jobbar på inte är schysst, bara för att mina vinstmarginaler skulle bli större då. För mig är det en helt självklar grej i hur jag jobbar och i hur företaget ser ut.

Mina stickade plagg är producerade i ett kvinnokollektiv i Bolivia som är Fair Trade. Så leverantörerna jag jobbar med är etiska och materialen är hållbara.

Rent designmässigt är jag väldigt printbaserad. Där finns min konst- och fotobakgrund kvar. Jag tar mycket bilder när jag reser som jag arbetar om till tryck som sedan trycks digitalt eller med silk screen på cupro, som är ett hållbart material gjort på bomulls- och träfibrer. Jag arbetar också med siden och andra ekologiska eller återanvända material. Jag draperar mycket och gör egna mönster. Många skissar ju och lämnar över till mönsterkonstruktör men jag leker fram plaggen och hittar konstruktionssätt som gör att det blir nya former.

Du skulpterar fram kläderna?

Ja, jag gillar att bygga fram det istället för att bara skissa. Sen gillar jag att jobba med former som funkar på många olika kroppar och som är lätta att ha både dagtid och kvällstid så att plaggen inte måste ha ett specifikt användningsområde. Jag brukar tänka att man ska kunna ha det på stranden eller på en gala och det ska funka lika bra på båda.

Det är ju en del av hållbarhetstanken också. Att man inte behöver konsumera så mycket.

Precis och att det ska hålla. Att det är former, material och en design som håller. Om man investerar i ett plagg så ska det hålla i en livstid. Man ska kunna ge det till sina barn. Det ska finnas kvar länge. Det känns viktigt.

Det är så fint med just kläder också för att man använder dem med sin kropp att dom anpassar sig och åldras med en.

Jag gillar det också.

Berätta mer om din inspiration.

Jag ser väldigt mycket konst, både performance och print. Jag reser mycket och samlar på idéer från alla möjliga håll. Det kan vara en skugga på en vägg eller vad som helt. Jag samlar väldigt mycket på allting jag ser helt enkelt. Men jag tror att just konst är viktigt. Det är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om att bo i New York också, att det finns så mycket fantastisk konst att konsumera.

Men visst har du gjort kostym också?

Ja, både här och i Sverige. Här har jag gjort kostymer för dansare på Kitchen som är en gammal scen för performance i Chelsea. Sen har jag jobbat med en svensk koreograf som heter Olof Persson som är baserad i Göteborg men han har gjort grejer här också. Det senaste vi gjorde ihop visades på Göteborgs konsthall i mars och jag tror att vi kommer att göra någotihop  igen. Jag har även gjort grejer till en performancefestival där har jag jobbat ihop med en del konstnärer som i vanliga fall inte är performancekonstnärer men har fått i uppdrag att göra verk till just den här festivalen, t.ex. Wangeshi Mutu som är en väldigt intressant konstnär, även ur ett feministiskt perspektiv.

Hur förhåller du dig till modevärlden ur ett feministiskt perspektiv?

Modevärlden har, precis som alla andra, världar väldigt mycket problem. Den snabba konsumtionen är hemsk. Både som konsument och som världsmedborgare kan jag inte stå för något som den gör med folks sätt att se på sig själva. Framförallt kvinnors sätt att se på sig själva. Och det skapade behovet av att hela tiden behöva något nytt. Det skapar ju extremt mycket problem för människorna som jobbar i fabrikerna. Och rent miljömässigt är det ju helt vansinnigt. Även bilden av kvinnor som förmedlas i en viss del av modevärlden är problematisk.

Samtidigt så tror jag att det finns en del av modevärlden som har ett väldigt coolt sätt att se på kvinnor nu. Jag tror att det förändras, det finns nytt tänk.

Samtidigt så tror jag att det finns en del av modevärlden som har ett väldigt coolt sätt att se på kvinnor nu. Jag tror att det förändras, det finns nytt tänk. Kvinnor har ju en starkare ekonomisk roll i västvärlden nu och jag tror att när det är deras, inte deras mäns pengar, tror jag att det som köps kanske ser annorlunda ut. Men även designers idéer om vilka kläder som faktiskt ska finnas förändras och respekten för olika kroppar ökar. Sen tror jag att mediebilden av modevärlden är väldigt konsumtionsfokuserad. Media generellt älskar det som är nytt och sensationellt och de märkena som betalar för media lever på stork konsumtion. Den biten tycker jag är ganska ointressant. Jag lever ju också på konsumtion eftersom jag lever på att människor köper mina kläder men jag tror på kvalitet istället för kvantitet på alla nivåer. Så visst det är splittrat men jag tror att alla världar är så. Konstvärlden, journalistvärlden. Man kommer inte undan det där. Man får hitta sin nisch liksom och tro på den och lita på att ens kunder hittar rätt.

Man ska ju vara där man behövs brukar jag tänka på. Det sa min kompis till mig vid förra valet i Sverige när allt kändes hopplöst.

Ja gud, när Bush vann här. Det var ju helt sjukt. Vi kände att vi inte kunde bo kvar här. Vi kan inte bo i ett land där den här människan är president men samtidigt skapades ju en motpol som gjorde att Obama kunde vinna vilket ju var historiskt på många plan. Det är ofta bakåtstegen som krävs för att steg framåt ska kunna ske. För att folk ska fatta att det är nödvändigt.

Tror du att Trump vinner?

Det skulle förvåna mig. Det skulle vara helt sinnessjukt. Jag tror att det är en stor pengamaskin som gör pr just nu men när de väl börjar på riktigt tror jag inte han vinner. Jag hoppas inte att folk är så korkade.

Media bidrar ju även till att han ligger så högt i mätningar och det är som du säger, de älskar ju sensation.

Det är skrämmande att han ens är där han är just nu. Men det är ju så det funkar i det här landet.

Får du rösta här?

Ja jag blev medborgare förra året så det här blir första gången jag får göra det. Det ska bli kul.

Vi har en bra guvernör nu, de Blasio. Han är helt fantastisk. Det är skönt med tanke på hur det har varit i New York tidigare. Det har varit väldigt pengafokuserat här innan, men de Blasio är väldigt socialistisk. Med amerikanska mått mätt. Nu ska det finnas förskoleplatser till alla barn från att de är fyra. Här är det en stor grej och det är mycket sånt som känns bra i New York just nu.

Man lever väldigt öppet här och man gör mycket saker. Det är ett härligt liv och jag är ganska fri. Det finns inte så mycket regler, alla lever på sitt sätt.

Vill du stanna här för alltid?

Alltid tror jag aldrig att man ska säga. Jag har ju haft ett väldigt livsomvälvande år efter att min man, Mike, gick bort väldigt plötsligt och då har jag tänkt mycket på såna saker. Kan jag bo kvar, vill jag bo kvar? Var har jag mitt liv och mitt stöd? Men jag kände verkligen att sättet man lever på i den här stan och New York-familjen som jag har efter att ha bott här i nitton år är verkligen helt fantastiskt. Man lever väldigt öppet här och man gör mycket saker. Det är ett härligt liv och jag är ganska fri. Det finns inte så mycket regler, alla lever på sitt sätt. Det finns människor från hela världen och inte så mycket rätt eller fel. Jag tycker att det är ett fint sätt för Otis, min son, att få växa upp så. Jag gillar att det är självklart att barnen på hans dagis pratar flera språk och kommer från flera olika kulturer. Sen är det ju också det här med klimatet. Det är ju sommar här från slutet av april till slutet av oktober, mer eller mindre och det är så himla härligt. Jag var på stranden förra helgen och det är slutet av september. Sen är folk väldigt öppna med sina hem. Man kan komma förbi varandra oplanerat, det krävs inte en middagsinbjudan. Det var så under min uppväxt också. Det var alltid mycket folk som rörde sig i vårt hem. Alltid nån som hade en kompis som stannade och åt middag. Och så är det väldigt mycket i huset vi bor i nu också.

Jag tänker att vissa saker som egentligen inte är positiva, ändå skapar positiva saker. Som att det inte är underligt att bo i kollektiv i New York, trots att man är över 22 t.ex.

Ja, jag har en inneboende och jag älskar det. Vi har alltid haft det, även innan Mike gick bort.

Men i USA har man ju ett annat sätt att ta hand om varandra för bristen på socialt skyddsnät har skapat det. Folk måste förlita sig på varandra.

Och här handlar det ju om familj också. Det är väldigt få människor som har sin familj och sin trygghet på det nära planet, här i New York. Då blir det ju väldigt viktigt att skaffa en familj på plats. Man tar hand om varandra om man blir sjuk eller om det händer något. Och det har jag känt, framförallt det här senaste året. Folk vill hjälpa till och vill finnas där. Så känns det i Sverige också men det är på ett annat sätt. Här tänker man inte efter så mycket. Här säger man ja direkt om någon ber om hjälp.

I din senaste kollektion har du använt dig av Mikes teckningar som prints, vill du berätta om dem?

Vi pratade om det flera gånger innan han gick bort. Vi hade en god vän som dog i AIDS-relaterade sjukdomar för flera år sen och när han låg på sjukhuset började Mike teckna varje natt. Det var nån slags meditation för att försöka få honom att bli frisk på något vis. Han kände att han behövde göra det. Och sen fortsatte han och hans teckningar var så himla fina men det blev aldrig rätt läge att samarbeta. Så när han dog förra september visste jag inte alls hur min ekonomiska situation skulle se ut så jag vågade inte inte ha en kollektion att sälja eftersom det är det jag lever på. Plus att det var en sån enorm chock att det var ganska skönt att ha något annat att fokusera på. Så jag designade en kollektion och det var en självklar grej från början att hans teckningar skulle bli prints. Det har känts väldigt bra. Jag tror att han skulle ha gillat det. Och det är flera vänner och hans mamma som vill köpa dom plaggen just för att han har gjort trycken.

DANCE DANCE DANCE. True Romance 2016.

RIP LOVELY BRIXTON BOY. TrueWomance 2016.