Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

FORM OCH FULDANS. TrueWomance 2016.

Sepidar Hosseini håller på att försöka formulera ett nytt yrke. Genom grafisk design och dans utforskar hon normer, rum och mellanförskap. Avsaknaden av en självklar plats i de  homogena rum som utgör våra konst- och kulturinstitutioner idag krävde att hon skapade sig en egen plats och egna metoder för att väva samman intresset för sociologi och samhällstrukturer med visuell kommunikation. 2011 gick hon ut Konstfack med examensarbetet “Men ni iranier är ju bra på mönster” och nu frilansar hon som formgivare med uppdrag för bl.a. Bang och Zhala och tillsammans med kollegan Moa Schulman driver hon projektet BILD-ning med stöd från Konstnärsnämnden. True Womance Lisa Carlsson träffade henne i Stockholm för att prata om normkritisk design, dans och sociala konstruktioner.

Jag tänker att ditt examensarbete på Konstfack kan vara en bra ingång till ditt arbete, vill du berätta om det?

Under tiden på Konstfacks utbildning för grafisk design och illustration – som numera heter Visuell kommunikation – var jag intresserad av att förena mitt visuella arbete med olika maktfrågor, och experimenterade med det. Dels beror det nog på att jag är uppvuxen i en sociolog-familj och diskussioner om saker som kön, klass och migration var självklarheter hemma. Dels också på min familjehistoria och levda erfarenhet som har gett mig insyn i hur dessa faktorer påverkar och villkorar liv. Mina föräldrar var politiska flyktingar från Iran. Vi kom till Sverige via dåvarande Sovjet på 80-talet och jag växte upp i Stockholmsförorten Fisksätra. Jag saknade en självklar plats i normen och att befinna sig i ett sådant mellanförskap kan ge en omedelbar tillgång till perspektivskiftningar. Det är en tillgång när en arbetar med kommunikation. Jag försökte utveckla olika metoder för att integrera de här frågorna i min kreativa metodik men upplevde inte alltid att det uppmuntrades på institutionen. Nu är skolan i en förändringsfas. Mitt examensarbete var en reaktion mot de homogena rum, de konst- och kulturinstitutioner, som jag under hela min uppväxt ingått i och därmed tvingats orientera och förklara mig inom. Det var ett sätt att skapa mig en plats.  

När gick du ut?

Jag gick ut 2011, och sedan dess har utbildningen förändrats i en normkreativ riktning, även om det såklart från och till har funnits enstaka studenter, lärare och grupperingar som arbetat kritiskt tidigare. Jag ville att mitt examensarbete skulle befinna sig i det väldigt visuella och omedelbara, men samtidigt ha flera lager betydelse. Det blev en kollektivt skriven bok via en Facebookgrupp i form av vittnesmål. Korta nedslag som behandlar föreställningar om svenskhet utifrån termer av tillhörande, icke-tillhörande och att flyta runt i det. Bokens sex kapitel ramades in i varsina mönster som jag illustrerade och som skapar en maximalistisk snittyta i en för övrigt stram bokdesign. De skalades också upp till en tapetkollektion om sex tapeter som presenterades i dramaturgisk ordning ihop med boken på Vårutställningen 2011.

Rent konkret så startade jag en samtalstråd på fb med sjutton andra personer, alla uppväxta under 80- och 90-talet, alla med olika bakgrund. Någon är adopterad, någon har en eller två förälder från ett annat land, någon har varit svensk i flera generationer. Jag ville se var våra berättelser gick ihop och beröra den här känslan av tillhörande. Det är olika nivåer av utanförskap såklart. Somliga rasifieras och andra passerar men har kanske andra erfarenheter som gör att de inte identifierar sig med föreställningen om den svenska normen. När jag gjorde projektet hade SD nyligen kommit in i riksdagen och börjat påverka det svenska debattklimatet och det var mycket prat om ”äkthet”. Jag skrev en självupplevd berättelse i den här facebookgruppen, någon annan svarade på det eller associerade vidare och skrev en egen berättelse. Det blev som en stafett som pågick i en månad. Sen var det ett jättestort redaktörsarbete att gå igenom materialet. Boken är uppdelad i sex delar som inte var uttänkta från början men som utkristalliserade sig allteftersom tråden utvecklade sig. Sen illustrerade jag varje kapitel med ett mönster med mönster som var lika flytande i sina identiteter som bokens skribenter. De bestod av symbolik kopplat till det svenska som omnämns i boken, men arrangerades med inspiration av persisk och islamsk mönstertradition. Att jag valde att göra just mönster kommer från en berättelse som är min egen. Jag gick på förberedande konstskola och vi hade skulptur. Det var en krokisituation och efteråt hade vi genomgång och vi skulle utvärdera våra egna skulpturer och ge varandra kritik. Jag tyckte att min skulptur kändes för platt. Jag tyckte inte jag hade fått till den tredimensionella formen och då sa läraren ”Tror du att det skulle kunna ha med din bakgrund att göra?” Sen började han irra om islam och avbildningsförbud i Koranen och avslutade med ”Men ni iranier är ju bra på mönster!” Jag använde det som ett exempel på förväntningar på kropp, identitet, och visuella uttryck och hans kommentar blev bokens titel och

I den här typen av sammanhang uppstår hemliga överenskommelser som kan upplevas som näst intill heliga men som handlar om vana och exponering. Tidigare har jag har tittat på hur många andra har gjort och vad som räknas som kvalitet och försökt att klämma in mig i en redan stöpt form. Men nu gör jag tvärtom, jag använder mina egna referenser och försöker anpassa formen efter mig.

Men hur funkar normkritik rent visuellt? Finns det något speciellt som utmärker det?

I den etablerade design-, konst- och kulturvärlden kommer folk ofta från en homogen bakgrund. Först och främst handlar det ju om ekonomiska förutsättningar och resursfördelning, vilka som hittar dit och har tid och råd att intressera sig. När människor med liknande erfarenheter och referenser samlas uppstår liknande uttryck och frågeställningar. I den här typen av sammanhang uppstår hemliga överenskommelser som kan upplevas som näst intill heliga men som handlar om vana och exponering. Tidigare har jag har tittat på hur många andra har gjort och vad som räknas som kvalitet och försökt att klämma in mig i en redan stöpt form. Men nu gör jag tvärtom, jag använder mina egna referenser och försöker anpassa formen efter mig. 

Ett exempel på det kan handla om manér och vilken verklighet en refererar till. Att dissekera smakbegreppet och exempelvis blanda attribut som är kodade med olika värde i olika sammanhang kan vara en visuell strategi för att skapa en känsla av identifikation och tillhörande. Att inte alltid reproducera den första, bästa (oftast slentrianmässiga) associationen till det som en vill förmedla eftersom den kan vara olika för olika personer. Det kan också vara effektivt att använda just den första bästa associationen, men fylla den med komplexitet. För mig har en strategi rent manérmässigt varit att undvika för mycket renodlad retro och istället blicka framåt. Vi delar inte alltid bakgrund med de människor vi träffar men vi kan ha en potentiell gemensam framtid och därför tycker jag att det är schysst att förenas i förhoppningar istället för i minnen. Jag försöker att inte romantisera över svunna tidsepoker i mitt visuella uttryck, även om de såklart finns där. Jag tror att det har att göra med att min familj, så som jag känner den, återuppstod i Sverige i mitten på 80-talet, utan sina platser, människor och ägodelar. Så mycket som har präglat mig rent visuellt har sin början där och då med de förutsättningarnas snabba och billiga lösningar där kopplingen till historien har rubbats. Jag tror att en viktig aspekt att tänka på när en vill jobba normkritiskt är att analysera vad som belönas och anses vara eftersträvansvärt. Vilka berättelser som förs fram och framförallt hur de förs fram och för vem. De som är innanför det här systemet, och utgör normen, har tolkningsföreträdet och de som faller utanför kanske inte välkomnas över huvud taget eller så blir de ett avvikande, exotiskt, inslag. Jag tror att steg ett i normbrytande design är att identifiera sig själv, sammanhanget och sig i sammanhanget. Normkritisk eller snarare normkreativ visuell kommunikation grundar sig i en omvärldsanalys och medvetna val. Samhället är i ständig rörelse och därmed också normerna. Dessutom råder olika överenskommelser i olika sammanhang. Det finns inte ett svar, utan bara en massa exempel där folk arbetat på olika vis. Det är alltid en balansgång mellan tradition, det redan etablerade, igenkännbara, och förslag på en massa andra alternativ och framtidsvisioner. Det krävs lyhördhet i den här balansgången för att inte tappa kommunikationslänken med dem man vill nå. Jag måste hela tiden fråga mig: Vem är jag? Vilka kommunicerar jag med? Hur och med hjälp av vilka bildspråk? Strävan är ju att bredda sitt eget och andras rörelseutrymme för att få ett mer varierande spektra av kvalitet att förhålla sig till. Det är ju kreativitet om något!

För mig har en strategi rent manérmässigt varit att undvika för mycket renodlad retro och istället blicka framåt. Vi delar inte alltid bakgrund med de människor vi träffar men vi kan ha en potentiell gemensam framtid och därför tycker jag att det är schysst att förenas i förhoppningar istället för i minnen.

Känner du att det finns vissa uttryck som du inte kan använda dig av på grund av ansvar? 

Jag tänker på det väldigt mycket och det är något jag måste ta ställning till i varje enskilt projekt. Det är jättesvårt och handlar ju om att inte urvattna begrepp, symboler och uttryck. Jag är försiktig eftersom balansgången mellan att alliera sig och appropriera ibland kan vara hårfin. Jag arbetar oftast väldigt konceptbaserat och inte med en renodlad estetik vilket innebär att jag måste researcha inför projekt. Det gör också att jag sällan hamnar i situationer där jag bara kan sitta och välja och vraka med riktlinjer som “snyggt” och “coolt” utefter egna estetiska preferenser, vilket jag tror är vanligt i samband med kulturell approppriering. Om jag refererar till någonting så gör jag det i så fall av en anledning och då är det såklart också avgörande i vilket sammanhang det ska synas. Jag tänker att det delvis handlar om vad man gör anspråk på och att det bästa sättet att komma runt den problematiken är att samarbeta. Då konfronteras ens blinda fläckar på ett självklart vis, framförallt om samarbetet sker mellan dem som det berör.

Men du dansar också mycket, hänger det ihop för dig?

Ja! Jag tror att jag försöker formulera ett nytt yrke. Jag var helt inne på att bli dansare innan jag kom in på mina andra spår. Men har ju nu hittat tillbaka igen. Visst har du dansat mycket balett?

Ja, jag gick på Svenska Balettskolan på mellanstadiet.

Jag gick på Svenska Balettskolan på högstadiet men började må dåligt efter en tid där och fick utmattningssyndrom som 14-åring. Låg hemma och kollade på Ricki Lake hela dagarna. Sen var jag inte inne i en danssal på flera år men jag hittade tillbaka till dansen när jag gick på Nyckelviksskolan. Där bildade vi en dansgrupp, Dom Dugliga. Vi hade alla dansat tidigare men sadlat om till konst och konsthantverk. I början dansade vi på skoj. Vi skulle egentligen bara träna ihop för att det var så dyrt att ta klasser. Vi dansade fuldans. Men sen började vi få en massa gig och var med i musikvideos så det blev seriös fuldans. Nu är jag mer intresserad av dancehall och vogueing. Så mitt arbete och mina största intressen flyter ihop väldigt mycket. Dansen finns i mitt arbete både i form av rent koreografiska uppdrag men också i visuella uppdrag i danssammanhang. Jag har bl.a. jobbat med Cristina Caprioli, Weld Company, Sebastian Lingserius, Björn Säfsten och Cirkus Cirkör. Jag hämtar också mycket visuell inspiration från kulturer kring olika dans- och musikstilar. Jag vill ju vara en del av de världar som jag formger för och jag vill inte vara så genreuppdelad. Det ingår i det här med flytande identiteter också. Det finns en tradition, speciellt om man har en egen praktik, att man måste profilera sig så starkt. Man ska ha en hisspitch om sig själv. Det känns som en väldigt kapitalistisk idé och det här tillåter mig att ha många olika identiteter. Som jag ju har. Och som alla har. 

För mig är dansen också det första uttrycket, där allting började. Jag brukar tänka på Pina Bausch som säger att där ordet tar slut tar rörelsen vid.

För mig är dansen och formgivningen olika sätt att gestalta samma frågor. Visst krävs det hantverksskicklighet, man måste ha tekniken och den är jag ju väldigt intresserad av. Typografi och linjer, kropp och rörelse hänger ju ihop. Framföra allt om man tänker på balett eller på vogueing, så är det samma tänk när det kommer till linjer. Jag gillar transformationen eller översättningen mellan olika uttryck. Jag kan ta teorier från det ena och applicera på det andra. Det gäller ju inte bara de uttrycken. Jag gör t.ex. musikaliska mood boards, spellistor, om jag vill att det jag gör ska peka åt något håll. Då står den spellistan på hela dagen när jag jobbar. Men jag tänker att den genreuppdelningen bara är sociala konstruktioner för att kunna tillgodogöra sig information men ibland är de inte alls relevanta.

Du hittar Sepidars design här:

www.sepidar.se

https://www.instagram.com/sepidarhosseini/

* Tillsammans med kollegan Moa Schulman driver Sepidar BILD-ning med stöd från Konstnärsnämnden. BILD-ning är en digital plattform för maktkritiska perspektiv på visuell kommunikation, med fokus på grafisk design och illustration. Projektet riktar sig till utövare och andra bildintresserade och fungerar som en mötesplats för bildanalys samt idé- och metodutbyte för att sammanföra teori och praktik. Plattformen består bl.a. av ett referensbibliotek, en samtalspod och tips på inspiration och evenemang för den som vill fördjupa sig i dessa perspektiv. Syftet är att organisera och stärka den normkritiska diskussionen inom fältet och i förlängd arm öka allmänBILD-ningen!

MODE OCH MOTSTÅND. TrueWomance 2015.

DANCE DANCE DANCE. True Romance 2016.