Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

DANCE DANCE DANCE. True Romance 2016.

Shireen Rahimis första dansminnen är hur hon dansade traditionell persisk dans med sin familj på det persiska nyåret. Som tonåring upptäckte hon dans på egen hand och utvecklade en egen relation till den då hon introducerades till hiphop-scenen i the Bay Area i Kalifornien. Efter att ha varit medlem i olika danscrew på västkusten tog hon sig till New York för att uppleva klubbkulturen och vogue-scenen. Voguing är en kultur som uppstod bland rasifierade homo- och transsexuella ungdomar i ballrooms i Harlem på åttiotalet. Med inspiration från modevärlden och Vogue utvecklades dansen och uttrycken på catwalks på klubbarna. Lisa Carlsson träffade dansaren Shireen Rahimi i Prospect Park för att prata om att hitta sin persona, dans som berättelse och skrivkramp.

Var det bara dansen som fick dig att intressera dig för vogueing eller spelade politiken också in?

Till en början var det bara dansen. Men jag var tvungen att gå upp helt i kulturen för att bli en bättre dansare och då kom det andra med på köpet. Från början visste jag inte riktigt hur mycket av en livsstil och gemenskap det här är. Jag visste att det började bland homo- och transsexuella svarta och latinos på åttiotalet. Då var det främst män men nu finns det många kvinnor som håller på också. Jag var en pojkflicka när jag började dansa och jag var väldigt blyg men folk sa till mig att våga leva ut min kvinnlighet mer. ”Du är kvinna, du har allt det här. Vi måste skapa det och göra könskorrigeringar men du har fötts med allt det här, omfamna det, visa upp det!” De fick mig att börja känna mig säkrare på mig själv. Jag är ju också iranier vilket är något jag vill hylla men det är också något jag döms för. Att vara en kvinna från Mellanöstern är utsatt. Men det är det vackra med voguens kultur och gemenskap, du kan vara vilken form, storlek, färg som helst. Man, kvinna, både och eller inget av det. Du får vara dig själv. Du tar det du är och har och du hyllar det.

Vogue-scenen består av houses som är kollektiv strukturerade som familjer, vad innebär det att ingå i ett house?

Det är ett stöd. Det är familj. De äldre tar hand om de yngre, de är alternativa föräldrar. Det är människorna du vänder dig till när du behöver hjälp eller råd. När du behöver någon att prata med eller om du behöver någonstans att bo. Jag fattade inte riktigt i början. Jag trodde det var mer som ett hiphop-crew. Men ett house tränar inte i studios tillsammans som ett crew utan det handlar om stöd och om att representera varandra. Jag heter Rahimi i efternamn och jag tillhör House of Mizrahi och det är så folk vet vem jag är. Och jag representerar mitt house med stil och grace. Såklart!

Från början utvecklades houses för att unga människor verkligen behövde det stödet och det är fortfarande många som gör. Många ungdomar har rymt eller blivit utkastade hemifrån och är hemlösa. Det finns de vars föräldrar inte har någon aning om vad de håller på med och det finns de som har föräldrar som är väldigt stöttande. Men ja, behoven av stöd och sammanhang är stort.

Att vara en kvinna från Mellanöstern är utsatt. Men det är det vackra med voguens kultur och gemenskap, du kan vara vilken form, storlek, färg som helst. Man, kvinna, både och eller inget av det. Du får vara dig själv. Du tar det du är och har och du hyllar det.

Har du någon persona när du dansar?

Min persona håller på att utvecklas just nu. Hon har funnits i mig länge och håller på att ta sig ut. Jag funderar mycket på vem hon är och vad hon vill berätta. Jag vet mer om min egen historia nu, och vad jag vill säga men under en lång tid var jag väldigt osäker på det. Det tar tid att hitta och det tar tid att känna trygghet och självsäkerhet i mina berättelser.

Jag dansade balett som barn och gick sedan över till att skriva men jag tänker att de båda uttrycken kommer från samma plats

Själen. Det kommer inifrån.

Jag tänker också att dans och språk så tydligt hänger ihop. Att dansen är ett språk.

För några år sedan fick jag frågan vad dans är för mig och jag svarade att det är ett språk. Det är så jag lärde mig att uttrycka mig och kommunicera med andra. Jag minns när jag såg dans för första gången och såg mig själv i det. Att se en karaktär och en historia. Det var ett uttryck för något jag älskade. Och nu, efter att jag kom till New York, så är det en del av min familj här. Jag umgås med många dansare från andra länder och vi pratar inte varandras språk men genom energi och känslan i dansen så pratar vi med varandra ändå. Vi kan hänga i timmar och ha skitkul utan att knappt säga ett ord.

Kan man se olika dialekter i olika dansares rörelser?

Absolut. Men mina egna rörelser. Jag har haft kramp ett tag. Du vet när du har skrivkramp och du försöker tvinga fram en historia och det blir bara kasst? En sån fas håller jag på att komma ut ur just nu. Det har varit ett år när jag tvingade fram rörelserna och det syntes så tydligt. Det var uppenbart att jag gick igenom en svår period. Men nu märks det att jag har tränat och jag förändras. Jag testar nya grejer och min stil utvecklas 

Hur lyckades du bryta danskrampen?

Det var en svår sommar. Jag avslutade ett förhållande och det var väldigt mycket känslor, smärta och frustration. Men så var jag på en bal i L.A och jag bestämde mig för att ta ut all smärta där, på the runway, istället för på andra människor. Jag skulle gå och jag skulle vinna. Det handlade inte om att vinna trofén eller pengarna utan om att manifestera något. Livet är inte alltid lätt och vet man det kan man gå igenom svåra faser och vara lugn i vetskapen om att man kommer ur det. Livet blir mycket lättare då. Det var när jag insåg det som jag började blomma igen. Jag började komma underfund med var jag kommer ifrån och varför jag gör det jag gör.

Men jag behöver dansa och jag behöver andas. Jag behöver friska lungor, jag behöver dansa så att jag kan andas och leva. Det kom jag fram till. Det spelar ingen roll var jag är och vad jag gör, jag behöver dansa.

Så vad kom du fram till? Varför gör du det här?

För att jag älskar att dansa. Men jag fastnade i tankemönster som är jag tillräckligt lång, är jag tillräckligt smal, gör jag rätt? Men jag behöver dansa och jag behöver andas. Jag behöver friska lungor, jag behöver dansa så att jag kan andas och leva. Det kom jag fram till. Det spelar ingen roll var jag är och vad jag gör, jag behöver dansa.

Finns det likheter mellan persisk dans och vogueing, i rörelserna och använder du dig av dina rötter i när du dansar?

Persisk dans är mest överkropp, man dansar med axlarna och händerna men jag hade inte kopplat samma de två förrän jag visade en vän som frågade varför jag inte använder mig av det i voguen?

Det finns likheter men jag vill vara helt hundra på att få till det rätt och vill träna mer persisk dans innan jag sammanför de båda helt. Jag är inte där helt och hållet än.

Men jag håller faktiskt på att utveckla en koreografi nu där jag blandar dem lite grann. När folk tänker på iranska kvinnor tänker de ofta på kvinnor helt täckta i burka men det är en väldigt snäv bild. Religionen tvingades på Iran, det var regeringen som reglerade det. Men det är en stereotyp och efter 9/11 har det värre. Mina föräldrar flydde hit och jag föddes här. Jag kämpar mycket med identifikation och tillhörighet. Men jag har använt mig av kostym en del i dansen. Jag har haft på mig det min mamma tvingades att bära efter revolutionen 1979. Jag har dansat helt täckt av tyg för att förmedla att ”Det är det här du tänker när du ser mig.” Sedan har jag tagit av mig plagg efter plagg och genom det sagt ”Se mig. Det här är jag och det jag är.” Det har varit väldigt befriande. För mig har det handlat om att berätta olika berättelser ur olika perspektiv. Om min uppväxt, var jag kommer ifrån och vart jag är på väg.

I Iran finns det ju folk som dansar men inte offentligt. De dansar i hemliga studios där persiennerna är neddragna. Jag brukar tänka på det när jag dansar, på kvinnorna i Iran och hur de begränsas. Jag påminner mig om det för att fortsätta vara tacksam över att jag kan och får dansa.

Det finns många lager där.

Jag utvecklar min persona sammanflätad med min historia. Vad vill jag säga? Jag kan känna det men jag vill vara säker på att det kommer fram på rätt sätt. Det är många lager som måste kunna löpa parallellt med varandra.



FORM OCH FULDANS. TrueWomance 2016.

MÖNSTER, SKULPTERADE KLÄDER OCH HÅLLBART MODE. TrueWomance 2016.