Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

LOOKS LIKE IT SOUNDS - MUSIK MED DAVID BOWIE SOM LEDSTJÄRNA. True.Womance. Oktober 2014.

Sandra Kolstad kommer från Norge men bor i Berlin. Just nu är hon aktuell med singeln och videon “My Yellow Heart”. True Womance Lisa Carlsson träffade henne för en tid sedan. Välkommen att ta del av resultatet av två kreativa kvinnors möte.

En ganska trött söndagkväll i Prenzlauer Berg. Spårvagnarna åker stilla fram längs folktomma gator. Jag ska träffa Sandra Kolstad i lägenheten hon delar med maken Petter Eldh. När vi ses i september 2014, har det svenska valet precis ägt rum. Makarna följer valvakan med stor spänning. ”Det är fruktansvärt det som händer i Sverige nu”, säger Sandra, ”men jag hoppas så att FI kommer in i riksdagen, vad fantastiskt det vore!” Hon har alltid varit politiskt engagerad och som tonåring startade hon upp Socialistisk Ungdom i norska överklassorten Bærum och har efter det varit en av vänsterrörelsens ansikten utåt i Norge. När vi ses har hon precis kommit tillbaka till hemmet och den fasta punkten i Berlin från Bergen där hennes video till singeln Zero Gravity State of Mind nyligen har haft premiär.

Berätta lite om din senaste video!

– Jag blev kontaktad av två regissörer som ville göra något med mig så jag skickade över hela skivan och de valde den här låten. Det passade bra eftersom det är en uppenbar singel. Deras vision var att jobba visuellt med konceptet viktlöshet. Jag tycker inte om när det är för snyggt, så det har vi också jobbat med. Det får inte bli för romantiskt eller sött, det gillar jag inte. Men det är det jag tycker att de har fått till väldigt bra. Det är vackert men det är också motstånd i det. Det är ju en lång processen och den har gått igenom många vändor, det har klippts en hel del innan vi blev nöjda allihop.

En uppfattning jag får när jag kollar på videon är att du leker med roller och iscensätter olika personas?

– Absolut. Det gör jag ju. Det är aldrig något jag har reflekterat över att jag vill göra men det faller sig naturligt för mig att uttrycka visuellt på det viset. Bowie sa en gång att han vill få musiken att ”Look like it sounds” och det är så fint. Så känner jag också. Det är intuitivt och sker naturligt för mig när jag ska uttrycka mig visuellt. Och det är ju något man måste förhålla sig till när man är popartist. På gott och ont måste man förhålla sig till det visuella och då blir det så som det blir.

Jag tänkte faktiskt på Bowie när jag såg musikvideon till din låt Rooms.

– Det är flera som har fått den associationen, men det var inte planerat. Hon som gjorde styling och make up till den videon, en fantastisk kvinna som har jobbat med bl.a. Lady Gaga, hade hade väldigt tydliga och fina idéer till videon. Mitt visuella uttryck sker alltid i samarbete med andra människor och jag känner mig lyckligt lottad som får arbeta med så begåvade människor. Jag har nära samarbeten med vissa designers och konstnärer som låter mig implementera deras arbete i mitt.

Finns samma element av roller när du spelar live?

– Det är egentligen omöjligt för mig att svara på utifrån mitt eget perspektiv men jag vet att många upplever det som att jag har en scenpersona. Fast för mig är det, återigen, bara så som det är. Det är ingen roll som jag medvetet har hittat på. Men jag är väldigt intresserad av det rituella i musiken. Det ceremoniella som det är i att skapa musik och inte minst i att spela den live.

– Jag vill att mina spelningar ska vara som en ceremoni och att man känner att man är del av något större än själva musiken, en större helhet. Ritualer handlar ju mycket om musik och visuella uttryck och på så vis hänger det ihop.

Igår var jag på en spelning med Jenny Hval, en norsk musiker, och Susanna Wallumrød de har gjort en helt fantastisk skiva tillsammans. De spelade på ett litet ställe och alla i publiken satt på golvet. Den kontexten har något väldigt speciellt, den har starkt potential och är ett sätt att skapa interaktion mellan människor som man inte kan sätta ord på. När jag själv sjunger så närmar jag mig trans. J

Jag tänker att samma sak gäller dans, eller när man rider och interagerar med djur, den där kommunikationen som saknar ord.

– Ja, det är därför konst och kultur är viktigt! Det ger oss tillgång till ett rum i oss själva och andra som man annars inte har tillgång till. Och det är så fantastiskt att få lov att få vara med om sådant. Hela konsertsituationen är väldigt känslig. Man går upp på en scen och ber om en del av folks tid. Så jag känner ett stort ansvar för att folk ska känna att det är värt att komma.

Det är en fin tanke, att du har ett ansvar inför de människor du spelar för. Har du ritualer när du skapar musiken också?

– Nej egentligen har jag ett väldigt stort behov av att avmystifiera hela den skapande processen. Det lättare att få skrivkramp och att ladda skapandet med ångest, om man skapar ett rum som man måste träda in i. Jag vill hålla dörrarna till skapandet vidöppna. Och det är ansträngande.

Man kan inte pausa. 

 – Nej.

Hur kommer det du skriver om till dig?

– Det har jag tänkt mycket på. Ibland är det nästan skrämmande när man skriver och börjar undra var allt kommer ifrån egentligen? Vad är det här? Vem är det i mig som skapar det här? Tankar som man inte visste att man hade förrän de plötsligt är där och existerar. Det kan vara tungt också att man plötsligt tvingas se sig själv utifrån.

Jag tänker att det finns vissa gemensamma saker som återkommer i din musik, något underliggande sexuellt t.ex. Har du teman som du utgår ifrån?

– Jag tror att det jag skriver mycket om är ett frihetsbehov som är en del av mig. På gott och ont för ibland blir det för mycket av det goda. Jag skriver nog i en ambivalens i förhållande till världen och jaget. Men det är vanskligt det där med hur personlig ska man vara i texter. Och jag prövar att inte vara det. Eller jag vet inte…

Men det kan ju finnas något politiskt i att våga vara personlig för att skapa förståelse

– Ja och det är ju det som träffar en! det man skapar måste komma från ett ställe som är äkta. Men jag jobbar lite konceptuellt.

Förra skivan hade tema vatten, då prövade jag att använda mig av vatten i språket för att beskriva känslor. Vatten är föränderligt och så tyngt med symbolik och sammankopplat med det undermedvetna. På engelska heter ju älvar för Bodies of Water så det slog mig att det var så fint att pröva att beskriva en mänsklig upplevelse av världen genom vatten.

Vad lyssnar du på för musik?

– Jag lyssnar inte så mycket på musik för jag jobbar så mycket med ljud att jag nästan blir mätt. Men jag är gift med en jazzmusiker så vi lyssnar mycket på jazz och hiphop. Men jag gillar mycket svenskt, Little Dragon och Jenny Wilson. Annie Lennox har jag inspirerats mycket av. Fast jag lyssnar inte så mycket på pop. Ibland tänker jag att jag kanske inte borde göra pop.

Är tystnaden viktig?

– Ja.

Var hittar du inspiration?

– Jag läser väldigt mycket böcker, mycket poesi. Just nu läser jag en diktsamling av Dulce Maria Loynaz. Jag läser den om och om igen, det är som om jag har den på hjärnan. På nya skivan är det en låt som är en direkt inspirerad av Drömfakulteten av Sara Stridsberg. När vi skrev låten så slog vi bara upp boken och plockade ord slumpmässigt och byggde en text utifrån det. Det är helt fantastisk roman. Men jag hittar också inspiration i människor och omvärlden. Även om det är en stor klyscha så är det väl oundvikligt att inspireras av sin omvärld?

Hur tänker du kring politik i relation till skapande?

– Jag är väldigt upptagen av politik, och jag känner att när jag tar en plats i offentligheten, så som artister gör, så följer ett ansvar att använda den platsen till något bra och att försöka förändra saker som inte är bra.

Jag har kanske inte så många låtar som är uttalat politiska, en har jag, men jag anser att mitt projekt är politiskt. Inte minst när det kommer till könsroller, att testa att vara en annan typ av kvinna i musikvärlden. Och det är inte alltid så lätt. Det är många krafter som inte vill det. Men det är som sagt väldigt viktigt. Och hur man beter sig i offentligheten är ju politiskt. Det personliga är politiskt, att vara en del av ett sammanhang eller en omgivning är en politisk erfarenhet. Både som kön och kvinna och att vara människa i världen är ett politiskt tillstånd.

Har du mött motstånd?

– Ja, främst när jag gjorde en musikvideo där jag är naken, och fullständigt avsexualiserad. Min kropp är sminkad som en död kropp. Då var folk upprörda över att jag inte hade kläder på mig. Och det blev mycket skitsnack. Men mest av allt upplever jag stöd från många håll.

Hur kommer det sig att du flyttade till Berlin?

– Min man bodde i Köpenhamn och jag bodde i Oslo men båda två ville någon annanstans. Det var inte tänkt att det skulle vara så länge men nu har det blivit fem år. Det är härligt att bo här. Det är ju uppenbart men det är som en oas att bo här om man arbetar med något kreativt. Och rent ekonomiskt är det bättre att bo här. Det enda jag saknar i Berlin är naturen. Den vilda naturen. Hav och fjäll. Det är grönt här men, utan att låta för mycket som en norsk fjälljänta, så saknar jag det vilda.

PARALLELLA VÄRLDAR I BERLIN. TrueWomance. Oktober 2014.

THE KITCHEN SISTERS, EN WOMANCE SOM BLEV ETT MEDIEFENOMEN. TrueWomance. Maj 2014.