Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

THE KITCHEN SISTERS, EN WOMANCE SOM BLEV ETT MEDIEFENOMEN. TrueWomance. Maj 2014.

Nikki Silva och Davia Nelson blev vänskapsförälskade första gången de träffades. Sedan deras “true womance” inleddes på 1970-talet har de utforskat många matkulturer, gjort otaliga radioreportage, berättat bortglömda historier och lyft fram flickors hemliga liv. Allt under namnet The Kitchen Sisters.  Lisa Carlsson träffade dem i San Francisco för att prata om mat, ritualer och feminism, och blev till slut själv intervjuad av de fascinerande radioproffsen. 

Jag möter Davia Nelson och Nikki Silva på en vietnamesisk restaurang på campus i Berkley. Det är tillräckligt varmt för att sitta ute. ”Åh, detta är som tröstmat”, utbrister Davia om risgröten hon har beställt. Vi småpratar lite om ösregnet som drog in över San Francisco kvällen innan och Alice Waters restaurang Chez Panisse som ligger precis runt hörnet. Nikki har kört två timmar från sitt hem i Santa Cruz. Nikki bor i ett kollektiv längre söderut berättar Davia. Hon vänder sig till Nikki ”Som journalist vill hon nog veta det” säger hon, vilket hon har alldeles rätt i.

Hur länge har du bott i kollektiv? 

– Sedan 1979. Vi är tre familjer som delar på ett stort hus där vi har gemensamt kök och vardagsrum men vi har våra egna sovrum och ateljéer. Vi har tio acres land men det mesta är igenvuxet, inleder Nikki.

Davia fyller i:

– Nikki har två döttrar som växte upp där tillsammans med två andra flickor och när de fyra flyttade hemifrån tatuerade alla in ordet ”Commune”. Jag tycker att det är en så vacker sak att göra.

Hur gick det till när ni började jobba ihop?

– Vi gick båda på universitetet i Santa Cruz utan att känns till varandra. När vi hade tagit examen stannade vi kvar i Santa Cruz, båda två. Radio har alltid varit en av mina stora passioner och jag intervjuade en del äldre människor runt om i stan och nästan varenda person jag träffade sa till mig att jag borde träffa en kvinna som hette Nikki Silva som gick omkring och samlade in saker som tavlor och andra prydnadsföremål som folk i stan annars skulle ha slängt ut. Vi verkade arbetade med samma saker så jag letade upp henne på Naturhistoriska museet där hon jobbade. – Vi blev vänskapsförälskade från första stund. Vi satt utanför museet och pratade en hel eftermiddag och bestämde att vi skulle göra några projekt tillsammans. Så vi började experimentera och samla in berättelser och intervjua folk vår omgivning. Fiskare, bönder, italienska farmödrar, alla möjliga personer som vi stötte på, berättar Nikki.

Hur kommer det sig att ni började fokusera på mat?

– I början var vi inte inriktade på mat, förklarar Davia. – Det var inte förrän vi hade arbetat ihop i tjugofem år som vi började utforska matlagningskulturer under radarn och hur mat för människor samman. Vi har alltid fokuserat på sånt som förenar människor. Det som får människor att sluta vara främlingar inför varandra. Mat och musik är två såna saker. Så någonstans fanns det alltid i underströmmarna, i lagren under berättelserna vi lyfte fram. Nikki fortsätter: – Vi tog namnet The Kitchen Sisters från två oerhört excentriska stenläggarbröder som bodde i Santa Cruz på 40-talet, men vi tänkte också på köket som det rum i huset där alla samlas. Det är ofta mittpunkten i hemmet, hjärtat. Platsen där alla hamnar på fester. Vi tänkte på det som ett varmt vänligt rum där man bygger gemenskap.

– Dessutom, fyller Davia i, var ändå ingen som kunde uttala våra namn rätt så det var lika bra att ta ett alias.

Finns det politiska aspekter i hur ni berättar historier?

– Jag tycker det, säger Nikki. Det är kanske inte uppenbart och inte uttalat men situationen i världen, kulturellt, ekonomiskt och politiskt speglas i de personliga berättelserna.

Davia bekräftar bilden av att Kitchen Sisters har en sorts politiskt engagemang, kanske typiskt för sin generation och, för den region av USA där de lever och verkar:

– Mat, om något, är fyllt av politiska aspekter och frågor som rör svält, fattigdom, hemlöshet, klimatförändringar. Vem får och vem får inte äta? Vem får bruka jorden? Vems matkultur håller på att försvinna. Det berör immigration, emigration och traditioner.

–  Jag tänker också på hur mat är ett så vackert sätt att visa kärlek och ömhet på.

Davia forsätter:

– Någon har sagt att man blir de historier man berättar och det är fantastiskt att vara omgiven av människor som svetsar samman sitt samhälle genom mat. Om det så handlar om att samla in pengar till kyrkor, att ta hand om gamla eller laga mat när någon har dött så att de närstående har något att äta när de sörjer. Det krävs ledarskap och de som organiserar sådant är så generösa, givmilda människor. Och det är svårt att hitta idag.

Radio är ett så intimt medium, vad är det som skapar det?

– Visst är det så. Det är som att spela in en film i närbild. Allt är så nära ansiktet. Vi placerar mikrofonen nära bröstet på den vi intervjuar så att det skapas resonans. Sen sitter vi nära och håller ögonkontakt. Den intimiteten skapar ett speciellt ljud. Vi tänker på det som att skapa film. Vi har många olika lager i våra inspelningar med mycket gamla ljudinspelningar i bakgrunden. Vi vill skapa en känsla av att vara på plats i berättelsen, gestalta den istället för att bara berätta, beskriver Nikki.

Vi försökte få in unga flickor och deras perspektiv. Vad har de för ritualer och riter. Vad har de för hemliga identiteter?

The Hidden World of Girls är en av era framgångsrika radioserier, hur kom den till? Davina tar till orda: – Kvinnors historier har kantat vår väg från början på samma sätt som mat. Kanske för att vi är kvinnor båda två? Vi har alltid intresserat oss för berättelser om kvinnor. För ett tag sen såg vi en pjäs av Eve Ensler (som skrivit The Vagina Monolouges) och i programmet till den pjäsen stod det ”I’m gonna be doing a play about the secret lives of girls”. Den meningen berörde något hos oss. Vi blev inspirerade att berätta de där historierna, om flickor och kvinnorna de blir. För att de berättelserna är så viktiga, de behöver formuleras. Vi försökte få in unga flickor och deras perspektiv. Vad har de för ritualer och riter. Vad har de för hemliga identiteter? När Nikki fyller i ännu en gång har jag börjat känna igen mig i Kitchen Sisters sätt att kommunicera, med varandra, och nu, med mig: – Vi försökte få in unga flickor och deras perspektiv. Vad har de för ritualer och riter. Vad har de för hemliga identiteter, vilka kvinnor korsar deras väg och påverkar dem på olika sätt?

Davia fortsätter:

– Och invigningsritualer. Bara titta på världen just nu…

…och Nikki tar vid:

– … avsaknaden av ritualer. Förr fanns det så mycket traditioner och riter för pojkar och flickor som hjälpte dem att navigera i samhället, så vad får det för betydelse att de blir allt färre?

Medan jag lyssnar till dem är det som om våra roller förskjuts en aning och Nikki vänder sig till mig:

– Har ni några invigningsritualer i Sverige?  

– Inte egentligen…folk konfirmerar sig kanske, men inte lika många som förr och det är oftast ingen stor grej i deras liv, inget som markerar en särskild tidpunkt, process eller så. Men jag tror att ritualer är viktigt, och om de inte finns så tror jag att man skapar sina egna ritualer.

– Ja, verkligen, instämmer Davia. Men ibland är det ju också skönt att strunta i ceremonier! Att inte ha sin bat mitzva och slippa gå igenom allt det där. Hon fortsätter ställa frågor till mig: Har du hört talas om The Braveheart Women Society? Det är en stam i South Dakota. Deras ritualer har fullständigt förstörts under hundratals år. De förbjöds och drevs under jord. Och stammen höll på att falla samman. Den trasades sönder av alkoholism, våld, mycket droger. För att försöka läka sitt samhälle bestämde sig några av de äldre kvinnorna i stammen för att återta något som kallades the braveheart women society. Det var en grupp kvinnor som bar hem de som sårats i strid och hjälpte förbereda flickor i puberteten att lämna sina familjer.

– De återskapade en modern version av det här, där de tar med flickorna till flodbanken en gång om året. Flickorna måste resa sin tipi där de sover tillsammans. I fyra dagar får de inte lov att röra varken mat eller vatten. De måste matas, antingen av sin mamma eller en annan äldre kvinna. Det är ett sätt för mamman att få ta hand om sitt barn en sista gång.

Det är väldigt symboliskt och efter fyra dagar uppstår flickan som kvinna och hela stammen firar det genom att flickorna får göra i ordning en måltid till alla. Det är en väldigt vacker modern tolkning av en gammal tradition. Ett sätt att skapa en känsla hos flickorna av att de är kapabla att ta hand som sig själva. ”Jag kan göra det här. Jag har åstadkommit det här, jag klarar mig själv och kan ta hand om andra”, fortsätter Nikki.

Har ni något favoritreportage ni har gjort?

– Åh det är svårt att svara på, men jag tror, säger Nikki, att vi båda två är väldigt förtjusta i ett stort reportage vi gjorde om den första radiostationen där bara kvinnor jobbade. Sam Philips som gjorde inspelningar med Elvis Presley startade den med pengarna han fick från att sälja sitt kontrakt med Elvis.

– Philips fru. Rebecka “Becky” Phillips var en tidig kvinnlig DJ och framstående radioröst, förklarar Davia. Då, på femtiotalet, fanns det nästan inga kvinnor i radio. De hade möjligtvis något inslag i någon annans program, kanske ett matlagningsinslag men aldrig något stort. Så en hel radiokanal med bara kvinnor var en stor grej. Den fanns i tjugo år ungefär och speglade vad som hände runt om i världen med medborgarrättsrörelsen och kvinnorörelsen som reflekterades i kvinnornas personliga historier. Vi lyckades hitta tjugo kvinnor som arbetade där och gjorde långa intervjuer med dem. Och vi fick tillgång till stationens skivsamling som också berättar så mycket. Vi kom väldigt nära dessa kvinnorna, de är våra mentorer, vårt ursprung. Det var som att titta på ett släktträd av kvinnliga journalister.

Har ni någon form av feministisk ingång till ert arbete?

– Inte uttalat så att vi gör feministisk radio och det är inte traditionellt men vi är feminister. Ännu mer nu än när vi startade under kvinnorörelsen. Det räcker med att se på världen nu för att förstå att vi måste vara feminister. Det är viktigt att säga det högt. För trots all utveckling och förändring till det bättre så är det också tillbakagång. Se bara på hur kvinnor behandlas på arbetsplatser, se på allt våld mot kvinnor. Feminismen måste uttalas, menar Davia.

Men hur är det inte traditionellt?

– Återigen så tror jag det har med vår ingång att göra. Vi stormar inte in i rum och deklarerar vad vi står för. Men att vi gör det vi gör, och hur vi gör det, har betydelse. Vi pratar kanske inte om doktriner och ideologier men vi tror på styrkan i berättelser. Att ge människor utrymme att tala och att lyssna till dem som inte får höras, avslutar Nikki.

LOOKS LIKE IT SOUNDS - MUSIK MED DAVID BOWIE SOM LEDSTJÄRNA. True.Womance. Oktober 2014.

TV-TITTANDE SOM KONST OCH DET TAKTILA I TEXTIL. TrueWomance. 2014