Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

HYLLNING TILL SKITJOBBIGA TJEJER. Arbetaren Kultur. 13.05.09

Marie Darrieussecq berättar att hon aldrig skrev dagbok när hon var tonåring, hon spelade in den. De banden var råmaterialet till hennes senaste bok Flickan i Clèves. Språket, tankarna och konversationerna (vuxna tenderar att glömma hur tonåringar pratar om sex) genomsyrar boken, vilket för mig nära tonårsflickan Solange. Som läsare är jag hela tiden hos henne. I nyfikenheten, osäkerheten. Viljan, längtan, kåtheten. 

”The supposed innocence of the girl is a myth”, säger Darrieussecq under ett framträdande i Stockholm, och jag tycker så mycket om det hon har skrivit, den här boken, för att den tillåter flickan att vara en sexuell människa utan att det blir obehagligt. En kåt flicka i sin egna kropp. Inte genom en vuxen mans ögon. Inget objekt. Solanges fantasier och erfarenheter ter sig helt naturliga och igenkännbara. Gränsen mellan lusten, det hon så gärna vill och längtar efter, verkligheten och övergrepp är hårfin. Det beskrivs så träffsäkert. Som ung tjej förväntas du ha sex för att vara cool. Tjejer som inte har sex är pryda och fula. Samtidigt vill du inte bli kallad för hora. Eller pervers. 

– Det bästa är om du kan vara som Kim Wilde, konstaterar Solange. Varken hora eller oskuld. Ren. Hypersensuell men ömtålig. Dubbelbestraffningen från omgivningen inverteras och ambivalensen är hela tiden där men längtan efter sex är större än allt annat. 

Lyckan i att få det man vill och upphetsningen är stor. Bilder som flimrar framför hennes blick om och om igen efter att hon fumligt har hånglat upp en full brandman på ett disko. Och sedan förvirringen över vad man som tjej förväntas göra. Den första avsugningen: ”Hon har vant sig vid lukten men gillar inte riktigt tanken på att hon tvättar hans kuk.”

Kåtheten tillåts försvinna för att återkomma. Drömmen om att vara älskad, åtrådd byts ut mot motviljan och avskyn inför en man som visar för stor ömhet efter sex. Det är ett utforskande som tillåts vara mångfasetterat och stundtals till och med roligt i sin svärta. Iakttagelserna blir nästintill festliga genom hennes blick.

Tonårsspråket prövar ord, använder dem fel, försöker komma underfund med betydelser. Fantasier och föreställningar som plockats från filmer och tidningar av vad som förväntas av kvinnor, hon svankar i klackar, hur hon tas med våld mot en motorhuv som en del av något fint och romantiskt, kåthet som ”en ljuvlig oro”, blandas med genuin nyfikenhet och undran. Som hur sjutton det är möjligt att koncentrera sig om man har kuk? Hur lyckades de få något gjort under Jaltakonferensen när alla hade kuk? ”Tänker de inte på sina kukar när de skriver under fördragen? Blir de inte oförmodat hårda när de som bäst håller på att dela upp världen mellan sig?” 

Samtidigt vilar större berättelser i bakgrunden som skuggor men det är ingenting man pratar om. 

– Do you know a family that talks about what’s really painful? frågar Darriuessecq under framträdandet. Beceause I don’t. 

Det berörs som hastigast. En storebror som dog innan hon föddes. En pappa som ljuger om allt. Om sitt jobb och sina älskarinnor. En olycklig mamma som kämpar men inte klarar av att hålla ihop familjen. Som vill att Solange ska ha någon annan förebild än henne. Som ler sitt affärsinnerhavarleende mot andra. ”Egentligen är hon någon helt annanstans. Bernadette i sin grotta i Lourdes. I kväll går hon till sängs med två valium och tre smärtstillande.” 

Och någonstans lite längre bort, slår havet som en befrielse och längtan. 

Trots allt lämnar jag Solange med en stark känsla av att det kommer att bli bra för henne. Det kommer att ordna sig. Hon är stark och självständig. Hon gör vad hon vill. Och hon är arg. Det är nog det bästa, för som Darrieussecq säger: ”A girl should be angry in this world.” Jag blir glad av att tänka på det och jag blir glad av att tänka på Solange och andra tonårstjejer. Jag är så svag för dem. Jag älskar dem. Jag älskar att de låter för mycket, skriker på offentliga ställen och är skitjobbiga. Att de bråkar, är tysta och vägrar prata med sina föräldrar. Att de fnittrar, att de tycker att du är en så sjukt stor tönt. Men de har allt för få på sin sida. Var alltid på tonårstjejernas sida.

ÄGA MED BEYONCE. Arbetaren Kultur. 13.06.06

ABDELLAH TAÏA UNDER HUDEN. Arbetaren Kultur. 13.03.07