Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

EN RESA MED IBERIA. Arbetaren Kultur. 13.04.25

Duon Iberia består av Maja Mathé Milner från hyllade bandet Makthaverskan och Alexander Palmestål från Pistol Disco. Arbetaren följde dem från Göteborg via Berlin till Stockholm.

November 2011. Berlin. Alex och Maja träffades när hon uppträdde på ett café i Prenzlauer Berg som en gemensam vän hade ordnat. Alex tyckte att Maja hade en grym röst, gick fram till henne efteråt och sa att han skulle vilja göra beats till hennes låtar. Maja, som eventuellt var lite tipsy var misstänksam ”Vad då, menar du hiphop beats då eller?” Men efter att ha lyssnat på lite grejer som Alex gjort ringde hon upp dagen efter och sa att hon ville testa ett samarbete. Ett år senare har deras projekt Iberia släppt två singlar och de är nära vänner.

Juli 2012. Berlin Jag sitter i ett mycket ljust kök i Neukölln i Berlin. Utanför finns ett kastanjeträd och åskkvav högsommar. Maja har cyklat upp från Kreuzberg för att spela in och nu sitter hon i rummet bredvid sjunger hon samma mening om och om igen. Hennes röst drar svala fingrar upp och ner längs huden på mina armar och min rygg och mina lungor fylls av något ljust och lätt.

Hon och Alex producerar och skriver all musik tillsammans. Alex börjar med ett beat och Maja lägger på sång eller melodi. ”Människor verkar tro att Alex bara producerar och jag bara sjunger, men så är det inte. Vi jobbar fram allt tillsammans.”

”Jag har sjungit sen jag föddes men det dröjde innan jag förstod att jag tyckte det var kul. Jag började repa med Makthaverskan och i början skrek jag bara, sen började jag skrika melodier.”

Med Iberia är det mjukare, men det ljuvliga skrikandet finns fortfarande där.

”Jag har alltid haft en frustration i mig, jag har nog ganska lätt för att skrika. Det är befriande. Att få ta ut det till hundra procent. Det är ansträngande men på ett bra sätt.”

Senare den dagen visar det sig att hon är den enda som på riktigt vill följa med till punk-klubben i Friedrischchain som är belägen i ett hål i marken. Jag har länge velat gå dit och hon är den första jag möter som tycker att det är en genialisk idé. Alex däremot är lätt skeptiskt men förmodligen övertalningsbar.

Augusti 2012. Jag ser Andrea Arnolds filmatisering av Wuthering Heights med hög feber och det enda jag kan se är Maja. Cathy som ung. Långt brunt hår och något vilt i blicken. Ett tilltalande motstånd, en känsla av att vägra bli styrd och mjukheten när hon böjer sig fram och slickar såren på Heathcliffs rygg. Det är samma blick. Samma röst. Djupt i min feberdimma faller jag för den rösten.

Februar 2013. Iberia spelar på Jazzhuset i Göteborg. Alex dansar intensivt, studsande bredvid Maja som inte är lika ryckig. Stroben slår snabbt. Rökmaskinen lägger tjocka moln runt våra kroppar. Sången fyller rummet och lyfter mot taket. Ibland mellan låtarna hukar de bakom mixerbordet. Småsnackar lite. Peppar. Ger varandra kärleksförklaringar. Kör igen. Musiken känns som att simma i svalt vatten, som att sträcka ut sig långsamt. Jag står stilla i det. Sluter ögonen. Efteråt förklarar de för mig att de vill att det ska kännas som gospel när de spelar. En varm positiv känsla. En förening. ”Jag vill att det ska vara en solidaritetskänsla, dels mellan Maja och mig men också mellan oss två och publiken.” Maja är alltid nervös innan de spelar. ”Ibland tar nerverna över. I början hatade jag att stå på scenen men nu har jag lyckats vända det. Nu får jag en kick av den nervositeten. Fast jag kommer nog aldrig att vänja mig helt.” berättar hon för mig efteråt.

Mars. 2013 ”Vi jobbar på att sätta ihop ett album. Planen är att sätta ihop ett album på typ tolv låtar. Om man ska publicera något så måste det vara något som känns väldigt viktigt. Det är så lätt att det blir slentrian. Det görs så mycket musik så om man ska göra något så måste det vara viktigt för en själv. Varje låt vi gör måste bli så bra att vi vill lyssna på den varje dag i ett halvår.” förklarar Alex för mig på Skype. ”Vi jobbar på tre olika låtar samtidigt och vissa av dem tar väldigt lång tid. Vi vill ha känslan att vi vill dela med oss av alla låtar vi gör till resten av världen. Varje låt är lika viktig och därför låter vi albumet ta tid. Att det känns viktigt är en väldigt abstrakt känsla och försöka teoretisera den känslan kan vara urholkande. Det gör mig ofta alldeles för självmedveten. Vi låter sångerna komma och det är viktigt med slump för då finns också kvar hjärta i det vi skapar. Vi är så glada över all musik vi gör. Det är som att vi skapar sitt eget utrymme och bara går loss. Vi är som ett gäng. Det är jag och Maja och vi kör.”

Jag frågar om senaste singeln Everyday. Alex skrev texten för längesedan. ”Vi ville kanalisera känslan av frustration. Det kommer hela tiden tillbaka till någon form av demonstration mot allt det där som man är så frustrerad över varje dag. En protest mot en känsla man har av vardagsfrustration. Vi ville försöka kristallisera den känslan. Kanske för att man ska känna sig mindre ensam.” Jag frågar om frustrationen en politisk frustration ”Ja det tänker jag alltid att det är”

Jag tänker på utanförskap. Alla ensamma. Sjuka. Arbetslösa. Hemlösa. Papperlösa. Alla som inte passar in. Men också på det bitterljuva tonårsutanförskapet. Att känna sig för skev men att finna andra skeva att sitta i parker med när försommarkvällarna doftar syrén, hångel och luvtröjor. Det är texten som gör det. "I do want i want, everyday, don't need you baby, cause i'm a rebel"

”Jag vill att folk ska känna med låten. Att folk ska inkluderas. Vi vill påminna om känslan man hade när man var liten och lyssnade på musik och det var unifierande, man kände sig starkare genom att positionera sig, man kände sig som en del av något större.”

Rasmus Svensson som har gjort videon fascineras av kontrasten mellan grotesk hårdhet och trevande känslighet. Den är filmad utanför det sista Thunderdome i Amsterdam. Rosa ljus slår i fuktiga gatstenar, skräp ligger som konfetti över marken. Kids passerar in och ut. Med hårt sminkade ögon och smala ögonbryn. Bakåtslickat hår och rakade huvuden. Deras barnansikten får mig att tänka på Christiane F och Detlef som hängde på Bahnhof Zoo. Mjuka munnar i en hård kontext. Bombarjackor och citycamo och det finns ingen värld utanför. Jag tänker på känslan av att vilja dra omkring i ett gäng, med brännbollsträn i handen och luvor som döljer ansiktet. Känslan av att höra ihop, vara utanför, ett hjärta som slår hårt av adrenalin.

Videon är ett undersökande av kontrasterna i hård individualism och sökandet efter gemenskap och närhet. Estetiskt handlar det om att hitta områden som inte har blivit utslätade ännu.

”Det finns en risk att det blir exotiserande i iakttagandet men jag tycker är väldigt nöjd med videon. Människors reaktioner har varit att de ser farliga ut. Någon sa att det påminner om en skräckfilm. De reaktionerna visar bara på hur normaliserad indievärlden är. När människor i indiesvängens trygga medelklass ser något obekant och de blir misstänksamma. Det hela är så bakåtsträvande och trist. Den aningslösa idén om att det skulle finnas något som är god smak. Att det skulle finnas tidlösa ideal. Men vad skulle det vara? Att ha på sig gubbkläder? Jag tycker att vi måste ifrågasätta de där idéerna. Gitarrer är extrem konservativt. Tankar om att man måste kunna spela gitarr för att kunna musik, och tankar om att gitarrer är viktigt för att skapa ”riktig musik” äldre män som talar om för en vilka band som är viktigast i världen, typ Velvet Underground och Jesus and Mary Chains. Sen inser man att de flesta Joy Division-låtar bara är en trumma som står och bankar i någon jävla grotta. Plötsligt började folk runt omkring mig sätta på happy hardcore eller eurotechno på fester och det blev ett uppvaknande. Och plötsligt kom en helt annan kanon in. Jag var tvungen att omvärdera allt jag visste om musik, jag började lyssna på musik som jag tyckt om som barn och det kändes så mycket mer.”

Mars 2013. Iberia står på scenen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Tidigare på dagen har människor demonstrerat mot det rasistiska och avhumaniserade projektet REVA i Kungsträdgården.

Musiken har precis tystnat. Maja tar tag i mikrofonen med båda händerna ”Jag vill bara säga en sista sak: All cops are bastards.” Tillsammans med Alex går hon av scenen. Efteråt frågar jag henne varför

”Vår nästa singel heter ”Still not loving the police” Jag har nog aldrig haft ett förtroende för polisen och de förbättras inte direkt av allt som händer just nu”

Det är viktigt att säga ifrån. Det är viktigt att människor använder det utrymme de har för att förändra om än så lite. Och iberia gör det. Jag lämnar dem med känslan av att något snart kommer att hända. Något som omkullkastar, något som inte längre går med på strukturer som förtrycker. Kanske en revolution. Och när det händer så kommer musiken att finnas där. Och det kommer att kännas. Djupt under huden. Vi kommer att dansa till slut. Och det kommer att vara som gospel.



ATT ÅTERSKAPA ETT LAND EFTER ETT KOLONIALKRIG. Arbetaren Kultur. 12.10.26

DUKTIGA FLICKOR SOM TAPPAR DET. Arbetaren Kultur. 13.02.14