Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

DUKTIGA FLICKOR SOM TAPPAR DET. Arbetaren Kultur. 13.02.14

Lisa Carlsson har träffat designern Minna Palmqvist för att se om det går att motverka konsumtionshets och stereotyper, men ändå skapa mode.

En filmsekvens. En kropp står ensam i ett betonggrått rum. Täckt av beige chiffong. Som vilande i en kokong. I stop motion sekvenser faller det tunna tyget av. Hackigt skapas nya former i materialet. Diskret till en början. Små rörelser. Den unga kvinnan som blottas har ett bart ansikte och ett fång vita tulpaner i sin urringning. Hon är klädd i en kamelfärgad kappa som sakta täcks med lila färg. Tyger försvinner och flyttar sig längs med hennes kropp. Bildar nya former. Hon står helt stilla. Hennes hår blir vildare och vildare. Det bleka ansiktet fylls med färg. Allt är plötsligt oxblod. Snitt som skuret med kniv i tyget blottar bara axlar och faller längs armarna. Lager på lager av tyg i anemiskt beige och lever draperas runt kroppen för att sedan skalas av. Vita tulpaner runt hennes hals. Bilderna följer den stegrande intensiteten i Björks röst som sjunger ”You didn't know I had it in me.”

Scenen visar upp Minna Palmqvists senaste kollektion i ständigt pågående designprojektet Intimately Social. Oberoende av säsong växer projektet med kollektioner som rör sig kring samma tema. Estetiken förändras lätt, färgskalan varierar och temat tar olika riktningar men utan att lämna sin fasta punkt vilket är sociologen Mary Douglas tankar om att människan har två kroppar. Den intima, privata kroppen och den sociala offentliga. Minna jobbar med glidningen mellan de två kropparna vilket resulterar i ifrågasättande av ideal. Rent formmässigt jobbar hon med dekonstruktion.

Oönskade kroppsformer som får ta plats, funktioner som inte fylls. Formen efter hängbröst i en tröja, en korsett som inte snörar åt insydd i en löst sittande kappa.

”Eftersom jag arbetar så intensivt med temat blir kollektionerna väldigt personliga men jag har förlikat mig med det” säger hon ”Den senaste kollektionen är mörkare, det har nog med min sinnesstämning att göra. Jag har tänkt mycket på att upprätthålla en yta och ytor som rämnar. Förra året fick jag mycket positiv uppmärksamhet och det var fantastiskt. Samtidigt skevar det som visas upp utåt med verkligheten. Med arbetstimmarna som läggs ned, försummande och saldot på kontot. Till slut log jag bara stelt när någon sa något snällt rots att jag bara ville lägga mig ned och gråta.”

Kollektionen bygger på de förväntningar man har på sig, speciellt som kvinna. På fasaden som upprätthålls och på att låta den fasaden rämna. En duktig flicka som plötsligt tappar det.

You didn't know I had it in me.Vi pratar lite om att vi älskar kvinnor som tappar det. Som plötsligt är arga, fullständigt jävla vansinniga. Befriande bindgalna. Jag tänker på Sylvia Plath. Den ultimata duktiga flickan som rämnade. ”The darkness is leaking from the cracks. I cannot contain it. I cannot contain my life” Vi pratar om hur lätt det känns som om man höll på att bli galen när världen runt omkring oss monteras ned, säljs ut. Rasar. Och som kvinnor förväntas vi dessutom vara vackra, smala, behagliga, duktiga när världen rämnar. Det är så fult med arga kvinnor. Kanske hjälper det om vi är många? Man förändrar ingenting ensam. Hur kan vi förändra något ensamma? 

”Vi borde skriva ett manifest. Det kanske är nästa grej jag ska göra” säger hon fundersamt.

Så hur tar man ansvar i modevärlden? Det är svårt som ensam designer utan inflytelse eller kapital. Och det är svårt att arbeta inom ett fält som bygger på konsumtion när man önskar att konsumtionen ska minska.

”Jag har ju valt att göra det här men jag är kluven till till det. Och det förutsätts att anledningen till att man håller på med mode är att man vill tjäna pengar inte att man vill arbeta med uttryck. Som om man vore någon form av entrepenör.”

Att inte arbeta efter säsong är ett sätt att i alla fall sakta ned konsumtionshetsen. Men det är svårt. ”Butiker köper bara in två gånger om året under modeveckorna och är man inte där så är det ganska kört.” Det är en fin balansgång mellan att vara en begåvning på uppgång och samtidigt köra sitt eget race.

Den senaste kollektionen var ett sätt att arbeta ikapp. Att visa en film under Stockholms modevecka istället för att göra en visning var ett sätt att förhålla sig till stressen att ständigt ligga i takt. Ett sätt att lugna ned sig. ”Jag ville lyfta fram det man vanligtvis inte visar upp, själva skapandeprocessen.” I filmen sker draperingar på modellen och kollektionen växer fram medan modellen är passiv och till synes maktlös inför de yttre som påverkar henne. ”Jag ville visa upp kollapsen.” När hon säger det tänker jag att kollapsen också är uppbyggnad. En befrielse.






EN RESA MED IBERIA. Arbetaren Kultur. 13.04.25

STIL OCH KLASS. Arbetaren Kultur. 13.01.31