Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

DICKINSON ORD FÖR ORD. Arbetaren Kultur. 12.11.13

Ann Jäderlund skriver i efterordet till sina översättningar av Emily Dickinson att hon ville översätta dikterna ord för ord för och ändra så lite som möjligt i hopp om att kunna frilägga något kring Dickinsons sätt att tänka. Efter ett tag insåg hon att det inte gick att undvika det övergrepp på texten som en översättning aldrig kan undgå att vara. Jag undrar om det alltid är ett övergrepp, måste det vara det? Jag tänker på dikten

Ett ord är dött

När det

Sagts-

säger vissa-


Jag säger

att det

börjar leva-

just den dagen-

Kan det vara ett sätt för texten att fortsätta att utvecklas?

Hon lämnade 1800 dikter efter sig och ville att de skulle brännas efter hennes död. Men dikterna eldades inte upp, de spreds och fortsatte leva. Jag tycker om tanken på att dikterna har fått ett eget liv i alla läsningar och översättningar som gjorts. De fortsätter att andas och förändras.

Jag har länge tyckt att Dickinsons dikter är svåra att greppa. Orden har flutit undan och runnit av som vatten från fjädrar. Översättningarna har inte stämt i min hjärna. När jag har läst Lennart Nybergs översättningar där de engelska och svenska dikterna står bredvid varandra så uppstår det ett glapp i mig och är nästan omöjligt för mig att förhålla dem till varandra. I ”Gång på Gång är Skogarna Rosa” finns de engelska originaldikterna inte med. Jäderlund skriver att det dels beror på praktiska skäl men att översättningen aldrig kan mäta sig med originalen. Det må hon ha rätt i men mest känns det befriande att inte ens behöva jämföra. Översättningen får vara ifred och det är skönt.

Ändå är det något som stör. Det är något med typografin. Den gör mig orolig. Texten börjar mitt på sidan och faller neråt. Det är som att den vägrar hålla sig stilla och lugn, som om den vägrar när jag vill att den ska vila hos mig. Samtidigt är den är kantig när jag vill att den ska vara mjuk. Men den är heller inte hård. Den är undflyende. Jag vet inte om det är en bra sak.

Vissa ord kopplar jag ihop med henne sen tidigare. Naturorden. Rosor, violer, dagg, äng, träd och humla. Men nu är det inte de orden som fastnar hos mig. Det är andra ord som stannar. Smärta, hjärna, himlen. Tankar, hav. Hjärnan står i förhållande till himlen. Skönhet och sanning är ett. Det känns självklart på något vis. Vissa dikter är konstateranden och utsagor.

Skönhet – Skapas inte .

Den Är -

Jaga den, och den upphör -

Jaga den inte, och den

Dröjer kvar -

Hinner i fatt Rynkorna

På Ängen – när

Vinden

Drar sina fingrar genom den -

Ska det gudomliga se till

Att du aldrig gör det -


Ann Jäderlunds ambition att blottlägga något Emily Dickinsons tänkande känns så tydlig när jag läser den dikten. Hon levde så isolerat med sitt skrivande. Den intensiva formen av skrivande var kanske inte en passande sysselsättning för en kvinna? Hon blev rådd att inte publicera sina dikter. Det måste ha varit så ensamt.

Jag tänker att hennes dikter var hennes rum som jag plötsligt har tillträde till. Ibland tomrum eller rum som vilar stilla. Rum som står tysta i väntan på att något ska vakna. I gryningsljus eller skymning. Ibland är dikterna avskalade och nakna. Som sval passion eller återhållen desperation. Även ord som som är dramatiska, som karmosinrött och smaragd är svala i dessa dikter. Det får mig att tänka på hur det kan vara att vara en drama queen i tysthet.

Ibland är de stormande och känslosamma men fortfarande sköra. Som blottad bar hud. Meningen ”Hinner ifatt rynkorna” Den är så naken. Ibland är det rakt och uppmanande.

– Hav - 

Ta Mig!

Det skeva är tilltalande. Radbyten som jag inte förväntar mig, meningar som bryts av mitt i. Versaler och kursiverade ord som ibland är så självklara och som jag ibland inte blir riktigt klok på. De kräver att jag läser dem om och om igen. De drar mig tillbaka, hela tiden tillbaka.

Och när jag slutligen stänger boken finns bilderna av rummen kvar. De vilande rummen som låter mjukt ljus skina in i tysthet.


Jag hörde en Fluga surra - när

jag dog -

Stillheten i Rummet

Var som Stillheten i Luften -

mellan Stormens Hävningar -






ABDELLAH TAÏA UNDER HUDEN. Arbetaren Kultur. 13.03.07

ATT ÅTERSKAPA ETT LAND EFTER ETT KOLONIALKRIG. Arbetaren Kultur. 12.10.26