Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

ÅRETS DIKTSAMLING. Arbetaren Kultur. 12.12.14

Jag frågar min vän Petter, vars intresse för rap är nästintill maniskt, varför han tycker att Lorentz är en bra rappare? Jag vill nog att han ska ge mig en ingång. Han säger att det mest handlar om språket. Om vad Lorentz gör med språket.

Jag skulle kunna skriva om hur Lorentz bänder orden för att få dem att passa in, hur han formar texten. Det orädda i att plötsligt använda sig av engelska ord och meningar. Och till synes strunta i vad folk tycker. Jag tänker att man måste hör vissa saker för att förstå. Som hur han drar ut på a:en och rimmar trauma med dalai lama, karma och konstaterar att man måste ta hand om varandra. Det är fullständigt genialiskt. 

Jag skulle också kunna skriva om hur Lorentz och Sakarias lyckas fånga ett nu. Om klubbnätter. Om Stockholm och att stå vid vattnet. ”The city ride with me so you know it's all good.”

Jag skulle kunna skriva om min övertygelse om att moule frites kommer att få ett kort och intensivt uppsving bland diverse hipsters runtom i landet. Och min, åh så starka, oro över att nervösa män i trettioårsåldern som är patetiskt noga med att alltid vara rätt kommer att snagga in Nike-loggan i nacken. Helt utan subkulturell förankring. Förstår ni skräcken? Värre än en zombieapokalyps.

Jag skulle kunna skriva om hur det är en besynnerlig gåva att som man kunna beskriva ångest utan att det blir tröttsamt. Att kunna möta ångesten, säga what's up till den och låta den löpa. Den ljuva och hissnande tanken på att låta något löpa. Men också sorgen i en mammas panikångestattacker som är skrämmande och låter för mycket. Klassperspektivet är så tydligt. ”Och cashen dom tas / men ni blir inte av med mig / LAS. En mamma som jobbar fastän hon är sjuk. En pappa som precis borstat av dammet efter kaoset. Alla har inte råd att vara sjuka. Orättvisorna sätter sig i kroppen. Det går så djupt. Och man måste ta hand om varandra. Tänk på det.

Det finns så stor tröst i texterna. Vemodet. Men det kommer att bli bra. Det är är skönt att tänka på. ”Det här är inget liv för en prinsessa” sjunger Newkid som gästar på All Good. Nej, det är är verkligen inte ett liv för en prinsessa tänker jag. Det trötta ledsna. Och sen, den gränslöst hoppfulla känslan man får av att ha sina vänner med sig i natten. Med glödande kinder och hjärtan som rusar. De är det allra viktigaste och för dem gör jag vadsomhelst. Det är det bitterljuva som skapar den vackraste kärleken. We shall be all good.

Lorentz rappar

”Jag har min favorit tröja på mig / men hon vill ha mig utan några kläder på sig / hon vill vakna upp och käka corn flakes / och även det utan kläder på sig”

Det är så enkelt men det kan vara det mest romantiska jag någonsin har hört.

Jag tänker på att falla fullständigt för någon. Handlöst. På att sova på någons bröst. Hur ljuvligt det är när någon man tycker om kallar en för baby. När det allra enklaste blir till det mest intensiva och heta ”baby jag kommer snart / inte än, om ett tag / vi gör det som om det inte fanns nån morgondag / även om vi vet det är morgon snart”

Men mest vill jag skriva om hur det känns när jag lyssnar. Det är det enda som är viktigt när jag lyssnar på just den här skivan. Hur det känns. I min kropp. Över pannan, längs ryggraden.

Det känns som en älskade väns parfym som luktar som rökmaskiner. Det känns som att gråta i en taxi. ”Stort hjärta / jag bär det här” Det känns som att gå i ljuset av gatlyktor och frost över läpparna när man kysser någon. Som kyla som är så hård att det känns som att skenbenen ska knäckas. Det känns som att vara på efterfest i en lägenhet fylld av liljor. Det känns som att rusa längs breda gator i klackar. Som att älska vänner villkorslöst. Gå ut i lånade kläder med någon annans doft i. Och när kören kommer in på Garbo, Astrid & Taube känns det som att stå på ett tak och känna något slå ut i bröstet. Som känslan av den allra första första vårkvällen. ”Ikväll kan ni inte nå mig.”





STIL OCH KLASS. Arbetaren Kultur. 13.01.31

ORLANDO I SKÄRHOLMEN. Arbetaren Kultur 12.11.29