Kulturskribent och författare som även gör copy och är chefredaktör på APLACE Magazine. Baserad i Stockholm med hjärtat i skogen hos hästarna, i Kalifornien bland Redwoodträden och under alla höga himlar.

ORLANDO I SKÄRHOLMEN. Arbetaren Kultur 12.11.29

Orlando sitter i en läderfåtölj med ryggen mot publiken. När han reser sig och vänder sig mot oss blottas en enorm mage. En gravid mage? En protes som ser mycket verklig ut. Jag kan känna hur publiken gemensamt drar efter andan. Skjortan är uppknäppt. Han står i tystnad och iakttar publiken. Efter någon minut av ömsesidigt stirrande fyrar Orlando av ett fantastiskt bitch face och stormar ut.

Och sedan, monologen.

Det är en bra utgångspunkt. Grundmaterialet. Visserligen nedkortat. Döden är inte lika närvarande. Inte heller skrivandet. Men ändå. Det är en fantastisk text, Orlando. Så sprängfylld av vackra formuleringar. Jag kan splittra texten, fånga en mening från vilken sida som helst. Ta den i min mun. Upprepa den om och om igen. Bara en sådan sak som att den vackraste beskrivningen av en blixtförälskelse är nedskriven i Orlando. Bara en sådan sak. Första gången Orlando ser moskovitiskan Sasha på isen i London. När han inte vet om det är en pojke eller flicka han ser. Men det spelar ingen roll. ”Han kallade henne en melon, en ananas, ett olivträd, en smaragd, en räv i snön – och det på mindre än tre sekunder; han visste inte om han hört eller smakat eller sett henne, eller allt på en gång.”

Ett schackrutigt golv, En sandfärgad silkesskjorta, en guldfjäder i en kedja runt halsen, en ring på lillfingret. Med enkla medel placeras publiken i klass och miljö.

Istället för att iscensätta en tydlig fysisk förändring från man till kvinna så tillåts Orlando vara konstant androgyn. Ett bart ansikte. Diskret sminkat. Bruna skuggor runt ögonen, kortklippt hår och klackar som låter mjukt mot trägolvet.

Robert Fux är lysande. Han flyter lätt i monologen där Orlandos förvandling förstärks i språket genom ett plötsligt byte från ett första till tredje person singular. En del av texten upprepas. En omtagning. Ett jag som blir du som blir ett du riktat till en person i publiken. Gränser som suddas ut.

Föreställningen lyfter verkligen efter att Orlando transformerats. När hon vaknar upp ur sin dvala i Konstantinopel och är kvinna. Och förvandlingen förändrar framtiden men inte identiteten. Men det finns plötsligt ett annat djup. Det blir också roligare. Och mycket vassare.

Den vackra bortskämde unga mannen Orlando må ha varit sprakande, längtande och hjärtekrossad men så fullständigt otraumatiserad. Utan djup. Plötsligt finns det mer konsekvenser och högre krav på uppförande. Hon säger ”Fram till detta ögonblick har jag inte funderat över mitt kön” Det som hör till de privilegierades lyx.

Men inte nog med att Orlando som kvinna måste förhålla sig till sitt kön, och andra nya krav. Det är dessutom så sjukligt trist. Kvinnlighetens konstruktion är ju så förbannat tråkig. ”Att vara kysk och ärbar år ut och år in” Ärbarhet. Kan ni tänka er något torrare? Orlando blir uppvaktad av en hertig vars stela manér hon gör sig lustig över. Hon skrattar trött. Hon är vansinnigt uttråkad. Artonhundratalet dundrar in med industriella revolutionen och könen glider mer och mer isär. Heteronormativiteten och kärnfamiljen hamras in i samhället. Giftermål och barnafödslar. Guldringar på alla vänstra ringfingrar och hon skäms plötsligt över smaragden som drottning Elizabeth gav henne när hon var en ung pojkälskare. Stolsben som döljs med tyg såsom kroppar. Allt blir plötsligt så fånigt. Jag kan känna tristessen svämma över.

”Jag bad om livet och en älskare, inte livet och en äkta make.” Hon är ensam och frågar sig ”Måste jag underkasta mig min tid och samtidigt vara en del av den?” kanske är det så för slutligen rider en man in och räddar henne som ligger ganska bedrövad någonstans med en skadad ankel. De två gifter sig hastigt. Allt går mycket snabbt. Orlando övergår i någon form av hysteri när hon beskriver hur de tar avsked av varandra när hennes nyblivna make drar ut i krig. Jag tänker på artonhundratalskvinnorna. Hysterikorna. Krav, kyskhet, svalhet. Beroendeställning.

Sen är det som att slutet skyndas på. Allt blir otydligt. Protesen monteras på igen. Det blir nittonhundratal. Ridå. 

ÅRETS DIKTSAMLING. Arbetaren Kultur. 12.12.14

POJKTANTEN TAR ETT BAD. Arbetaren Kultur 12.09.05